För att utforska och utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln, behövs tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (kontinentalsockellagen). Tillståndsplikten omfattar även till exempel undersökning inför anläggande av vindkraftverk till havs samt nedläggande av kablar och ledningar på havsbotten. 

Tillstånd meddelas normalt av regeringen, men ibland av SGU. SGU handlägger dock i princip samtliga tillståndsärenden och utövar även tillsyn. 

Här har vi sammanställt svaren på vanliga frågor om kontinentalsockellagen.

Detta är kontintentalsockeln

Kontinentalsockeln är i geologisk bemärkelse den del av havsbottnen som tillhör en kontinentalplatta. Kontinentalsockeln ligger i allmänhet på 0-500 meters djup och avslutas i en kontinentalbrant.

Kartan visar de relativa vattendjupen, genom skuggning, för Nordatlanten, Nordsjön och Östersjön. På bilden utgörs kontinentalsockeln de av de ljusare blå fälten i anslutning till land och sockeln avlutas vid kontinentalbranterna utanför Norges, Storbritanniens, Irlands och Frankrikes västkuster. Svensk havsbotten är en del av kontinentalsockeln.

 

Kontinentalsockeln definieras även juridiskt (och alltså inte bara geologiskt), bland annat enligt 1982 års Havsrättskonvention. Havsrättskonventionen är en global FN-konvention om hur världens länder ska dela upp världshavet och dess resurser, det vill säga kontinentalsockeln och havsbottnen, men också själva vattenpelaren (vattenmassan). 

I Sverige har vi också antagit en nationell lag om kontinentalsockeln, vilken implementerar den tidigare 1958 års Konvention om kontinentalsockeln samt Havsrättskonventionen. Enligt lagen definieras kontinentalsockeln som havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom visst bestämt område utanför sjöterritoriet (eller territorialvattnet), den så kallade ekonomiska zonen. Du kan nedan läsa mer om vad territorialvatten och allmänt vattenområde är.

Kartan visar de juridiska gränserna för den svenska kontinentalsockeln, för svenskt territorialhav och för svensk ekonomisk zon, samt den översiktliga utbredningen av sediment och berggrund i den övre delen av havsbottnen. 

  

Om Sveriges sjöterritorium (territorialvatten)

Sveriges sjöterritorium omfattar dels så kallade inre vatten, dels det så kallade territorialhavet.

Inre vatten omfattar vattenområden på land och i havet innanför riksgränsen och de så kallade baslinjerna. Baslinjer (normala och räta) används enligt Havsrättskonventionen för att kunna beräkna territorialhavets bredd och dras mellan de baslinjepunkter som kuststaten identifierar längs den egna kusten. Territorialhavet sträcker sig i princip 12 nautiska mil utanför det område som utgörs av inre vatten.

Vatten som hör till en fastighet benämns som enskilt vatten. Vatten som inte hör till fastighet benämns som allmänt vatten. Allmänt vatten finns i havet samt Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön. Övriga sjöar består enbart av enskilt vatten (se lagen [1950:595] om gräns mot allmänt vattenområde).

Därför behövs tillstånd

Enligt kontinentalsockellagen är det bara staten som har rätt att utforska kontinentalsockeln och att utvinna dess naturtillgångar. Av lagen framgår dock också att regeringen – eller den myndighet som regeringen bestämmer – får ge tillstånd till annan än staten att utforska kontinentalsockeln och att utvinna tillgångar från den.

Tillstånd behövs generellt för att utforska kontinentalsockeln och för att utvinna naturtillgångar från den.

Utforskning kan till exempel vara geofysisk mätning, mätning av havsbotten från fartyg, borrning eller sprängning. Sådana undersökningar kan vara nödvändiga bland annat inför etablering av vindkraft till havs, demonstrationsanläggning för vågkraft eller att rörledningar eller undervattenskabel ska läggas ut på havsbotten.

Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på eller i havsbottnen. Det kan till exempel vara sand, grus och sten som kan användas för brobygge, strandfodring, vindkraftsfundament med mera.

Tillstånd krävs inte för fångst av levande organismer. Observera dock att fiskelagen (1993:787) reglerar bland annat fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon.

Observera att det som sägs i kontinentalsockellagen om utforskning och utvinning i princip också gäller i samband med att undervattenskablar och rörledningar ska läggas ut på havsbottnen, både inom territorialvattnet och den ekonomiska zonen. Detsamma gäller så kallad geologisk lagring av koldioxid.

Kan man få tillstånd för olje- eller gasverksamhet?

Nej, det finns ett uttryckligt förbud mot detta i kontinentalsockellagen.

Så här länge gäller ett tillstånd

I kontinentalsockellagen anges endast att ett tillstånd ska avse en viss tid. Ett undersökningstillstånd brukar normalt begränsas till 5-10 års giltighetstid.

Vad gäller täkttillstånd som meddelas av SGU (se nedan stycket ”Här söker du tillstånd”) får sådant tillstånd enligt kontinentalsockelförordningen gälla högst 10 år.

Ett tillstånd ska villkoras

Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerheten.

Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga luft- eller vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket.

De kan avse sättet att leda företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten.

Innebär ett tillstånd också en ensamrätt att utforska eller utvinna inom området i fråga?

Nej, förutom vad gäller tillstånd att utforska kontinentalsockeln för geologisk lagring av koldioxid.

Här söker du tillstånd

Tillstånd att utforska kontinentalsockeln söks alltid hos regeringen, liksom tillstånd att till exempel lägga ut undervattenskablar och rörledningar på havsbotten eller att anlägga havsbaserade vindkraftparker. Tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln söks normalt också hos regeringen.

Om tillstånd söks för sand-, grus- eller stentäkt inom allmänt vattenområde i havet, är det dock SGU som prövar ansökan. Om täkten är av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar, ska SGU med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Det här ska ansökan innehålla

Vad en ansökan som huvudregel ska innehålla framgår framför allt av kontinentalsockelförordningen. Kraven på ansökans innehåll är dock olika beroende på vad ansökan avser (till exempel undersökning av havsbotten, utvinning av sand, nedläggande av undervattenskabel eller anläggande av havsbaserade vindkraftverk) och om det är regeringen eller SGU som är tillståndsmyndighet.

Det behövs därför alltid göras en bedömning i det enskilda fallet av vilka uppgifter som en ansökan bör innehålla:

  • uppgift om sökanden, adress med mera,
  • uppgift om det område och den tid som ansökan avser,
  • uppgift om verksamheten, dess syfte, vilket (vilka) fartyg, plattformar, metoder, instrument och provtagningsutrustning som avses användas,
  • uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken följs och för att kunna bedöma verksamhetens eventuella påverkan på den biologiska och fysiska miljön,
  • uppgift om hydrografi, till exempel vattendjup, exponering för vågverkan, strömmar samt stratifiering och egenskaper hos vattenmassan,
  • uppgift om geologi, till exempel havsbottnens beskaffenhet, egenskaper, geotekniska förhållanden och fördelning av sediment, berggrund och substrat i ytan samt havsbottnens uppbyggnad, egenskaper, geotekniska förhållanden och beskaffenhet (sedimentlagerföljder) ned till berört sedimentdjup under havsbottenytan; i vissa fall även information om förekomsten av naturliga erosionsskydd i form av grovt residualmaterial, unga gyttjiga sediment och svavelhaltiga sediment, så kallade sulfidjord,
  • uppgift om sedimentdynamiska förhållanden, till exempel . förekomst av erosion-, transport- eller ackumulationsbotten på platsen, förekomst av ackumulation av finkorniga sediment med hög organisk halt, sandtransportsystem samt finkorniga sediment under naturliga erosionsskydd på erosion- eller transportbotten),
  • uppgift om miljökemiska förhållanden och belastning, till exempel . innehåll av höga halter av organiska miljögifter och metaller, jfr halter i klass 5 och högre enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder; avser framför allt unga gyttjiga ler- och siltsediment,
  • uppgift om flora och fauna, till exempel . förekomst av antal arter, antal individer, vegetation, marina däggdjur, fågelliv, djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller kräver hänsyn av någon annan anledning,
  • uppgift om bland annat sand-, grus- och mineralresurser, föroreningssituation i sediment och vatten, fornlämningar, avvikande objekt, vrak, oexploderad ammunition med mera i det aktuella området,
  • uppgift om de åtgärder som sökanden anser nödvändiga för att förebygga vattenförorening och intrång på sjöfart, fiske och andra allmänna och enskilda intressen,
  • arbetsprogram för verksamheten,
  • uppgift om sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar för verksamheten,
  • karta (upprättad enligt SGUs anvisningar i det enskilda fallet), positioner (företrädesvis i SWEREF 99 TM) samt en beskrivning av det aktuella området,
  • kopia på/upplysning om nödvändiga spridningstillstånd (se nedan stycket ”Särskilt om sjömätning och spridningstillstånd”, och
  • miljökonsekvensbeskrivning (om sådan krävs).

När krävs en miljökonsekvensbeskrivning?

Om ansökan gäller utforskning av kontinentalsockeln som innefattar sprängning eller borrning eller om ansökan gäller utvinning av naturtillgångar från sockeln, krävs normalt att sökanden upprättar en miljökonsekvensbeskrivning enligt bestämmelserna i 6 kap. miljöbalken, om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra betydande miljöpåverkan.

Så här får du fram de uppgifter som behövs

I den översiktliga planeringen för anläggning eller utvinning kan SGUs maringeologiska produkter i form av bland annat kartor med teman i olika presentationsskalor och tillhörande beskrivningar samt information från tagna sedimentprover användas.

SGU har även resultat från analyser av ett antal olika tungmetaller och organiska föreningar i prover tagna i havsområden där sediment ansamlas (sedimentackumulation), vilket ger en indikation om miljökemiska förhållanden och belastning.

Alla dessa underlag ger en översiktlig bild av bottenmiljö och sediments egenskaper för olika havsområden och visas på SGUs kartvisare Maringeologi, Maringeologi metaller och näringsämnen, Maringeologi organiska miljögifter samt Miljöövervakning, havs- och sjösediment. Beskrivningar finns att hämta på SGUs Geolager. Dataunderlagen kan även beställas via SGUs kundtjänst.

För att få fram detaljerad information om de uppgifter som bör ingå i en ansökan om utvinning med mera, kan du som sökande behöva göra egna undersökningar. Det kan till exempel vara undersökningar av bottenförhållande (fysisk miljö såväl som biologi) och provtagning och analys av sediment på den aktuella platsen.

Undersökningarna kan göras genom att använda bland annat hydroakustiska instrument, såsom multistråleekolod, sidoavsökande sonar eller sedimentekolod) och/eller geofysiska instrument som till exempel magnetometer).

Så här handläggs tillståndsärenden

Bestämmelser om handläggning finns i både kontinentalsockellagen och i kontinentalsockelförordningen. Allmänna förfaranderegler finns också i förvaltningslagen (2017:900).

Även om det är regeringen som ska fatta beslut om tillstånd, ger regeringen ofta SGU i uppdrag att bereda ansökan genom att inhämta underlag och remittera ansökan samt avge ett eget yttrande med förslag till beslut till regeringen. I vissa fall sker dock hela beredningen av ärendet hos regeringen (Näringsdepartementet). I dessa fall är SGU i stället remissinstans och yttrar sig i huvudsak om de geologiska förutsättningarna och konsekvenserna av ansökt verksamhet.

I huvudsak handläggs ett ärende enligt följande:

  • Ansökan med bilagor kontrolleras, liksom eventuell miljökonsekvensbeskrivning. Vid behov av kompletteringar, begärs de in från sökanden.
  • Ansökan remitteras till berörda kommuner och myndigheter, till exempel Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Riksantikvarieämbetet. Därutöver skickas ärendet till berörda länsstyrelser samt när det gäller vindkraft eller rörledningar för gas även till Energimyndigheten och Energimarknadsinspektionen.
  • Sökanden ges tillfälle att bemöta inkomna synpunkter.
  • SGU sammanställer inkomna synpunkter och sökandens bemötande av dessa.
  • SGU gör en egen bedömning i ärendet. SGUs kunskap och erfarenhet om de geologiska förhållandena på platsen och marina verksamheters eventuella miljöpåverkan är i många fall av avgörande betydelse vid bedömningen.
  • SGU överlämnar yttrande med beslutsförslag (inklusive förslag på villkor) till regeringen alternativt fattar beslut själv i tillståndsfrågan (om SGU är tillståndsmyndighet).

Så här lång brukar handläggningstiden vara

SGUs handläggning av ett ärende enligt kontinentalsockellagen tar i genomsnitt cirka 6-12 månader. Är det fråga om ett ärende som handläggs på uppdrag av regeringen, tillkommer regeringens egen handläggningstid. Handläggningstiden kan dock bli både kortare och längre beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Ibland räcker det med enbart en anmälan

Ibland är det tillräckligt att i stället för en ansökan om tillstånd ge in anmälan till SGU. Det handlar om vissa vetenskapliga undersökningar som utförs av en svensk vetenskaplig institution eller annan undersökning som bedrivs av svensk fysisk eller juridisk person innanför territorialgränsen och som bland annat inte innefattar sprängning, borrning eller annat ingrepp i naturen av någon betydelse.

Anmälan ska skriftligen lämnas in till SGU minst 14 dagar före arbetets början.

Det finns inte någon uttrycklig reglering av vad en anmälan ska innehålla. Den måste dock innehålla sådana uppgifter som krävs för att SGU ska kunna avgöra om arbetet verkligen är endast anmälningspliktigt eller om i stället ett tillstånd måste ansökas. SGU kan förelägga sökanden att inkomma med sådana uppgifter om de inte framgår av anmälan.

Tillstånd kan återkallas

Tillstånd kan återkallas av regeringen eller av SGU (om det är SGU som meddelat tillståndet), om föreskrift eller villkor för tillståndet inte följts. Återkallelse kan även ske om synnerliga skäl föreligger, men då kan tillståndshavaren ha rätt till ersättning.

SGU och Kustbevakningen utövar tillsyn

SGU utövar tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt kontinentalsockellagen

Det är dock Kustbevakningen som har tillsyn vad gäller utläggande av undervattenskablar och rörledningar på kontinentalsockeln utanför territorialvattnet.

Det är straffbart att inte följa bestämmelserna i kontinentalsockellagen

Man kan dömas till böter eller fängelse om man till exempel utforskar kontinentalsockeln utan lov eller om man bryter mot ett villkor i ett tillstånd. I vissa fall krävs dock för väckande av åtal särskilt beslut av regeringen.

Här finns reglerna!

Reglerna om tillståndsplikt m.m. finns i första hand i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och i kontinentalsockelförordningen (1966:315).

Dessutom finns ett stort antal tillämpliga bestämmelser i annan lagstiftning, till exempel.:

  • Miljöbalken (bland annat allmänna hänsynsregler, hushållningsbestämmelser, miljökvalitetsnormer samt bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning och om Natura 2000-områden)
  • Lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner
  • Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon
  • Lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde
  • Lag (2016:319) om skydd för geografisk information (om bland annat sjömätning och spridningstillstånd)
  • Lagen (1996:518) om ersättningsskyldighet vid skada på undervattenskablar och rörledningar med mera
  • Ellagen (1997:857) (om nätkoncession m.m.)
  • Lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Särskilt om sjömätning och spridningstillstånd

I lagen (2016:319) om skydd för geografisk information finns bestämmelser till skydd för uppgifter av betydelse för totalförsvaret. Lagen innehåller bestämmelser som begränsar rätten till sjömätning. Med sjömätning avses enligt lagen registrering på ett beständigt sätt av geografisk information i ett visst vattenområde eller en viss sträcka av ett vattenområde. Sjömätning får som huvudregel inte utföras inom Sveriges sjöterritorium, med undantag av insjöar, vattendrag och kanaler. Frågor om tillstånd till sjömätning prövas av Försvarsmakten.

Spridningslagen innehåller också bestämmelser som begränsar rätten till spridning av en sammanställning av geografisk information. Med sammanställning av geografisk information avses enligt lagen geografisk information i form av avbildning, beskrivning eller mätning. Som huvudregel är sådan spridning förbjuden om sammanställningen avser förhållanden i ett visst vattenområde eller en viss sträcka av ett vattenområde som avser Sveriges sjöterritorium, med undantag av insjöar, vattendrag och kanaler. Frågor om tillstånd till spridning av sammanställningar av geografisk information ska prövas av Sjöfartsverket om förhållandena gäller Sveriges sjöterritorium.