SGU har flera roller vad gäller CCS. Bland annat har vi haft i uppdrag att undersöka förutsättningarna för lagring av koldioxid under svensk havsbotten. Här samlas seismisk data in med hjälp av utrustning ombord på SGU:s fartyg Ocean Surveyor. Du hittar mer om resultatet av våra undersökningarna här på vår webbplats.
Foto: SGU
CCS – Koldioxidlagring
CCS är en förkortning från engelska "Carbon Capture and Storage" och står för avskiljning och lagring av koldioxid. Metoden lyfts fram – både nationellt och internationellt - som ett viktigt verktyg för att vi ska kunna minska de storskaliga utsläppen av koldioxid till atmosfären och nå klimatmålen.
CCS innebär att koldioxiden fångas in, till exempel från rökgaserna vid kraftvärmeverk och processindustrier. Därefter komprimeras koldioxiden till flytande form, transporteras och lagras permanent djupt nere i berggrunden.
För att lagringen ska vara säker ur flera perspektiv måste lagringsplatsen ha rätt geologiska förutsättningar. Koldioxiden måste lagras på minst 800 meters djup i en porös reservoarbergart som till exempel sandsten. Ovanpå reservoaren behövs dessutom ett ”lock”, i form av en tät takbergart som exempelvis skiffer eller lersten som hindrar koldioxiden att tränga upp till markytan
Sedan 1 mars 2014 är det tillåtet med geologisk lagring av koldioxid i Sverige, dock enbart till havs.
SGU har tre roller vad gäller koldioxidlagring i Sverige.
1. Expertmyndighet gällande de geologiska förutsättningarna
SGU är expertmyndigheten för frågor som rör berg, jord och grundvatten i Sverige, vilket även innebär att vi har kunskap om den berggrund som skulle kunna vara aktuell för lagring av koldioxid i Sverige.
Under 2023–2025 har vi på uppdrag av regeringens utrett om det finns lämpliga platser för permanent lagring av koldioxid i Sverige. De undersökningar som vi har gjort fokuserar på de platser som tidigare bedömts ha störst potential – sydöstra Östersjön och sydvästra Skåne. Regeringsuppdraget slutredovisades i mars 2026. Läs mer om undersökningarna och resultaten.
Geologiska data från SGU:s undersökningar publiceras som öppna datamängder här på SGU:s webbplats, att ladda ned för företag och andra intresserade för att kunna använda i fortsatta analyser om de geologiska förutsättningarna för kunna lagra koldioxid under svensk havsbotten. Läs mer om de data som har publicerats och ladda ned datamängderna.
Vi bevakar kontinuerligt utvecklingen på CCS-området – såväl vad gäller lagstiftning som forskning och utveckling. En del i detta är att vi ingår i europeiska nätverk och forskningssamarbeten om CCS.
2. Myndighet med tillsynsansvar och även ansvar för beredning av tillstånd för geologisk lagring av koldioxid
SGU är den myndighet som prövar ansökningar om undersökningar till havs, och bereder ofta på uppdrag av regeringen ärenden om kabelnedläggning till havs. SGU är även remissinstans när det gäller tillstånd enligt miljöbalken. SGU är också tillsynsmyndighet och ansvarar för tillsyn och kontroll av undersökningsarbeten, byggande och drift av anläggning för geologisk lagring av koldioxid.
3. Behörig myndighet för strategiska nettonollprojekt som rör koldioxidlagring
SGU är, på uppdrag av regeringen, behörig myndighet för erkännande av strategiska nettonollprojekt för koldioxidavskiljning, koldioxidlagring och infrastruktur för koldioxidtransport, i enlighet med Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2024/1735) om inrättande av en åtgärdsram för att stärka Europas ekosystem för tillverkning av nettonollteknik och om ändring av förordning (EU) 2018/1724.
Läs mer om hur ansökan går till
Fakta om CCS
CCS refererar oftast till avskiljning och lagring av koldioxid med fossilt ursprung. Bio-CCS refererar till avskiljning och lagring av koldioxid med biogent ursprung (biobränslen). Själva processen för avskiljning och lagring är dock exakt den samma.
I korthet handlar det om att koldioxid som fångats in lagras i en porös bergart, alltså en bergart med små, små hålrum. Denna brukar kallas för reservoarbergart. Den infångande koldioxiden komprimeras till vätska och injekteras i reservoarbergarten. För att inte koldioxiden ska läcka ut, behöver den vara täckt av en tät bergart, en så kallad takbergart. Med tiden omvandlas koldioxiden till berg, det vill säga att den mineraliseras.
Tekniken att injektera koldioxid har använts av oljeindustrin sedan 1970-talet för att trycka upp mer olja och gas ur borrhål med hjälp av koldioxiden. Sedan mitten av 1990-talet har man i Norge slutlagrat koldioxid under Nordsjöns botten.
Senast granskad 2023-06-26