Bänkskivor har en begränsad yta och tjocklek och avger därför normalt sett mycket lite strålning. Oftast är strålningen från en bänkskiva inte mätbar på 1 meters håll, d.v.s., på 1 meters avstånd mäter man bakgrundsnivåer.

Naturligtvis har det betydelse vad bänkskivan består av för bergart, men även granitmaterial med något förhöjda halter av naturliga radionuklider ger mycket små tillskott till stråldosen i hemmet.

En undersökning av ett flertal bänkskivematerial med varierande innehåll av naturliga radionuklider visade att de mest strålande materialen i undersökningen (med aktivitetsindex strax över 2) bidrog till en årlig stråldos på mindre än 0,2 mSv/år. Då har man räknar på en yta på bänkskivan på drygt 5 m2 och tjocklek på drygt 3 cm och antagit att man vistades 15 cm från ytan på materialet under 4 timmar per dag hela året. 

Studien tittade också på radonavgång från stenmaterialen och kom i en modellering fram till att den bänkskiva som avgav mest radon kunde orsaka en radonhalt på drygt 10 Bq/m3 i ett hus med liten luftomsättning (ännu lägre om luftomsättning var större), en halt som motsvarar radonhalten i atmosfärsluft. I de allra flesta fall beräknades att radontillförseln från en bänkskiva låg under 2 Bq/m3 till hela huset (vilket normalt sett inte är mätbart).

Referenser: 

  • Myatt, T., Allen, J., Minegishi, T. et al. Assessing exposure to granite countertops—part 1: Radiation. J Expo Sci Environ Epidemiol 20, 273–280 (2010).
  • Allen, J., Minegishi, T., Myatt, T. et al. Assessing exposure to granite countertops—part 2: Radon. J Expo Sci Environ Epidemiol 20, 263–272 (2010).