Utsjösediment

Ytsedimentens undersöks med avseende på:

Grundämnen

Grundämnen tillförs havet på både naturlig och antropogen väg. Vissa grundämnen såsom tungmetaller och arsenik kan ha en negativ påverkan på havsmiljön om de förekommer i för höga halter. Inom SGU:s miljökemiska kontrollprogram analyseras ytsedimentens innehåll på omkring 60 grundämnen där bland annat kvicksilver, kadmium, bly och andra tungmetaller ingår. Halterna av de uppmätta grundämnena presenteras i kartvisaren Miljöövervakning, havs- och sjösediment.

Organiska miljögifter

Konstgjorda organiska miljögifter såsom bekämpningsmedel och PCB har en negativ inverkan på havsmiljön och kan spridas på stora ytor på grund av deras långsamma nedbrytning. De organiska molekylerna är hydrofoba och binder lätt till organiskt material i havet. Molekylerna lagras i fettvävnad i marina organismer och utgör på så sätt ett hot mot havens ekosystem. Inom SGU:s miljökemiska kontrollprogram analyseras omkring 40 olika miljöstörande organiska miljögifter bland annat DDT, PCB och bromerade flamskyddsmedel. Halterna av de uppmätta ämnena presenteras i kartvisaren Miljöövervakning, havs- och sjösediment.

Organiskt kol och kväve

Organiskt material har en mycket stor förmåga att binda miljögifter. Detta innebär att en hög koncentration av ett ämne i en del av ett område kan vara orsakad av en hög halt organiskt material i sedimenten. Inom SGU:s marina miljökontrollprogram analyseras ytsedimentens innehåll av organiskt och inorganiskt kol och kväve. Data från dessa analyser presenteras tillsammans med grundämnen och organiska miljögifter i kartvisaren Miljöövervakning, havs- och sjösediment.

Sedimentackumulationshastighet

Önskar man följa utvecklingen framåt i tiden inom ett begränsat område kan man provta ytsedimenten på en plats med jämna intervall. Sedimentationshastigheten i recenta sediment kan bestämmas genom flera metoder beroende på förutsättningarna. En vanlig sådan metod är att bestämma nivån i sedimentet där den antropogena isotopen cesium-137 uppvisar en kraftig pik. Normalt återfinns två sådana pikar i svenska havsområden, dels den som härrör från de atmosfäriska kärnvapensprängningarna år 1961–1963, dels den som härrör från Tjernobylolyckan våren år 1986.