Till en början tror man att läckan kommer från Forsmark och all personal som inte är direkt nödvändig för säker drift evakueras. Myndigheter och regering informeras om läget och ett intensivt arbete med att kartlägga radioaktiviteten i området runt kärnkraftverket inleds. Ganska snart rapporteras det  om förhöjda nivåer av radioaktivitet även i andra delar av landet och från finska myndigheter. För att bestämma ursprunget till utsläppet gör SMHI beräkningar som visar hur luftmassorna, som är bärare av det radioaktiva materialet, rört sig dagarna innan. Beräkningarna visar att det troligen kommer från kärnkraftverken Ignalina eller Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen. Under kvällen bekräftar Sovjetunionen att explosioner ägt rum vid kärnkraftverket i Tjernobyl redan natten mellan den 25:e och 26:e april.

Dagen efter att olyckan upptäckts kontaktades SGUs dåvarande flyggeofysikverksamhet av Strålskyddsinstitutet (SSI) med en begäran om hjälp att kartlägga nedfallet över landet. Flygmätningspersonalen hade veckan innan återvänt från ett mätuppdrag i Botswana och nu befann sig mätflygplanet i Värmlandsflygs hangar i Torsby, nästan färdigt för mätning. Några mycket intensiva veckor inleds för alla inblandade i flygmätningarna.

Rapport från 1986

Två av de som var med och utförde mätningarna var Sören Byström och Peter Hagthorpe. Så här berättar de om sina upplevelser från den tiden:

När larmet kom från Forsmark den 28 april 1986 om en eventuell radioaktiv läcka i Forsmark, gick vi ut på taket (Plushuset i centrala Uppsala) och mätte. Spektrometern visade en klart förhöjd nivå och även att det inte var "naturlig strålning". Information som vi framförde till SSI (numera SSM), under eftermiddagen. På kvällen erkände Sovjetunionen att det var en reaktor i Tjernobyl som hade havererat.

På natten till den 29 april regnade det och nivån på radioaktiviteten steg markant. Efter flera telefonkonferenser med SSI fick vi order att utrusta mätflygplanet och börja mäta. Sedan följde ett antal intensiva veckor där åtminstone under den första veckan arbetstiden översteg 100 timmar/person.

Efter några dagar hade vi en hyfsad rutin hur arbetet skulle utföras. Flygplanet mätte på dagen och landade sedan på någon flygplats som hade ett sent flyg till Stockholm. Dagens data skickades med detta flyg och på Arlanda väntade någon från nattskiftet och tog emot data som sedan bearbetades under natten. Nästa morgon åkte någon till SSI med de senaste mätresultaten som utvärderades av deras experter och från SSI fick vi direktiv var nästa dags flygmätning skulle utföras. Efter en vecka fanns en första handritad kartbild som visade nedfallet över Sverige.

Foto på operatör.Sören Byström kontrollerar mätutrustningen i det specialutrustade mätflygplanet. Foto: SGAB.

Arbetet fortsatte i något lugnare takt men fortfarande sju dagar i veckan med kompletterande mätningar över de områden där det var mest nedfall, fram till slutet av juni 1986. Under hösten producerades den formella kartan som visade nivån av cesium-137 över Sverige i maj 1986.

Det här var före GPS och manuell navigering fick användas. Några gånger när vi oväntat blev omdirigerade till en annan del av landet fick OK:s bilkarta fungera som navigeringsunderlag. Programvaror för bearbetning skapades successivt de första veckorna, men mycket av arbetet första tiden var manuell bearbetning.

Kontrollmätningar utfördes sedan under ett antal år för att få en uppfattning om dels hur säkra 1986 års mätvärden var och dels för att försöka få en uppfattning om hur djupt i marken aktiviteten trängt ned (några cm till en decimeter) och eventuell omfördelning (i stort sett ingen omfördelning).

SGU och strålskyddsberedskapen idag

Tjernobylolyckan bidrog till att strålskyddsberedskapen i Sverige förbättrades, och sedan 1986 har den flyggeofysiska verksamheten på SGU varit en del av den svenska nationella strålskyddsberedskapen - en expertstödsorganisation som leds av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM). Expertstödsorganisationen har som uppgift att stödja SSM med expertkunskaper och mätresurser om en kärnhändelse skulle inträffa. Inom strålskyddsberedskapen pågår kontinuerligt metodutveckling och övning för att upprätthålla och utveckla kompetensen.

Läs mer om Strålsäkerhetsmyndighetens beredskapsorganisation (nytt fönster)

Flygburna strålningsmätningar är en viktig resurs för att kartlägga utbredningen av ett radioaktivt nedfall eller för att söka efter strålkällor vid nukleära och radiologiska händelser. SGU deltog åren 2016–2018 i ett projekt, finansierat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, med målet att stärka vår förmåga till mätningar om något händer. Genom projektet kan vi nu ge bättre beslutsunderlag till ansvariga myndigheter genom att vi har förbättrat våra metoder för kalibrering, dataanalys och produktion av beslutsunderlag, dessutom har vi ökat mätkapaciteten genom vi nu kan utrusta och använda två stycken mätflygplan samtidigt.