Orimliga hinder sätter stopp för svenska mineralresurser

Läs debattartikeln i Dagens industri

Sverige hade tur för ett par miljarder år sedan. Det var då vår berggrund började bildas, och därmed en av grundpelarna för vår samhällsutveckling: malmen. Tillsammans med skogen har gruvorna och stålet utgjort stommen till Sveriges välstånd. Majoriteten av den malm som bryts i dag kommer från gruvor som är över 50 år gamla. Samtidigt som det visar att gruvnäringen är hållbar över tid blottlägger det ett växande problem – det öppnas för få nya gruvor och det bryts allt för lite av de metaller och mineral som är avgörande för vårt moderna samhälles funktionalitet och energiomställning.

Det geopolitiska läget har ytterligare visat vår sårbarhet när det gäller tillgången på råvaror. Diskussionerna om Grönlands, Ukrainas och Kanadas strategiska mineralresurser speglar det ökade intresset för försörjningstrygghet.

Inom EU används ungefär 25–30 procent av all mineral som bryts i världen, medan unionens medlemsstater producerar endast 3–5 procent. Hittills har vi förlitat oss på import av kritiska metaller och mineral från andra länder, däribland auktoritära stater som Ryssland och Kina. Säkerhetspolitiskt är inte detta möjligt i framtiden, och inte heller etiskt försvarbart eller hållbart. I Sverige finns, ur ett europeiskt perspektiv, betydande tillgångar av de metaller och mineral som EU-kommissionen har pekat på behöver tillvaratas för att EU ska öka sin självförsörjning och minska importberoendet.

Det tilltagande bildandet av nya naturreservat och utpekanden av riksintressen för olika natur- och kulturvärden gör det allt svårare, nästintill omöjligt, att tillvarata Sveriges rika mineraltillgångar. I stora delar av framför allt Norrland är det nästan omöjligt att hitta områden utan någon form av skydd eller begränsning. Trots att området är glest befolkat är kartan i praktiken redan fulltecknad. Det gör det svårt att tillvarata Sveriges geologiska resurser – och därmed att leva upp till både våra egna och EU:s ambitioner om att minska importberoendet.

Den 23 maj 2024 blev EU:s kritiska råmaterialakt – Critial Raw Materials Act – svensk lag. Ska Sverige uppnå intentionen i den och stå oss i internationell konkurrens genom att trygga våra mineraltillgångar kan vi inte blockera stora malmpotentiella landytor för andra ändamål. Malmen finns där malmen finns i vår berggrund. Den är inte flyttbar.

Sveriges geologiska undersökning (SGU) har ett uppdrag att främja den svenska mineralnäringen och öka investeringsviljan för prospektering i Sverige internationellt. Vi kan dock konstatera att raden av målkonflikter mellan olika myndigheters uppdrag gör det väldigt tungrott att komma framåt i detta uppdrag – vi går snarare bakåt.

I stället för att förenkla och samordna går utvecklingen åt motsatt håll. Länsstyrelsernas samordnande roll i tillståndsprocesserna har i praktiken blivit ett miljömyndighetsuppdrag. När olika intressen, miljömässiga, sociala och ekonomiska, ska vägas mot varandra är det allt oftare som miljön tenderar att väga tyngst, oavsett sammanhang.

Om vi på allvar vill bromsa klimatförändringarna, ställa om till ett fossilfritt samhälle och stärka vår försvarsförmåga – samtidigt som vi minskar vårt beroende av auktoritära stater – måste vi omgående se över lagstiftningen som reglerar riksintressen samt avgränsa möjligheterna att utnämna olika områden som naturreservat. Ett aktuellt exempel på något som skulle kunna få katastrofala följder nationellt är det pågående arbetet att göra nationalpark av naturreservatet Bästeträsk på Gotland. Blir detta verklighet kommer det att få allvarliga konsekvenser för svensk industri och omöjliggöra den samhällsviktiga kalkstensbrytning som är helt avgörande för inhemsk stålindustri och cementproduktion för bostadsbyggande och infrastruktur. Är detta rimligt?

Situationen är inte hållbar. Sverige måste kunna använda sina egna mineralresurser. Inte minst sett till det extremt allvarliga geopolitiska läge vi befinner oss mitt i, men även för att trygga vår välfärd, klimatomställning och försvarsförmåga, och för att bidra till EU:s långsiktiga konkurrenskraft. Det är dags att se över hur vi använder vår mark – innan vi står utan de resurser som framtiden kräver.

Anette Madsen, generaldirektör Sveriges geologiska undersökning