Från dagbrott till underjordsgruva

I Bergslagen, en av Sveriges tre malmprovinser, kan man på många ställen se gamla gruvhål, små lokala dagbrott där bönderna bröt järnmalm. Några utvecklades till stora industrier som exempelvis Falu gruva. När tekniken utvecklades så möjliggjordes ett nytt sätt att bryta malm – underjordsgruvor.

Många dagbrott utvecklas till underjordsgruvor med tiden. Några exempel är Garpenbergsgruvan, Zinkgruvan och Kiirunavaara. Totalt sett har vi åtta underjordsgruvor och fem gruvor som bedriver brytning i dagbrott, samt en gruva som har både och. Geologin styr vart fyndigheterna finns, på ytan eller djupt ner i berggrunden. I många delar av världen prospekterar man efter metaller och mineral på stora djup då ytliga fyndigheter ofta redan är kända, bland annat genom tidigare prospektering och omfattande kartläggning av SGU och dess systermyndigheter. Halterna hos mineraliseringen och metallpriset bestämmer om det är en malm, dvs. om det är ekonomiskt brytvärt eller inte.

Den mest uppenbara miljöaspekten av gruvor är landskapspåverkan. Dagbrottet i Aitik, Sveriges största gruva, tar upp ungefär lika mycket plats som Stockholms innerstad. Lovisagruvan, som är en underjordsgruva, kan däremot knappt urskiljas från annan industri som drivs på markytan. Stora mängder bergmaterial ansamlas vid brytning i dagbrott, varav en viss del ibland kan användas till olika byggnationer av vägar, hus eller av själva gruvverksamheten, exempelvis dammar. Industrimineral bryts oftast i dagbrott.

P1-morgon om dagbrott och underjordsgruvor

Läs mer om Svensk gruvnäring