Foto: Lantmäteriets arkiv.
Unik geologi i Gladhammar – en utmaning i arbetet för en giftfri miljö
En unik varphög i Gladhammar misstänks avge metaller till närmiljön och äventyra den efterbehandling som gjorts, vilket gör att kommunen vill ta bort lämningen. SGU motsätter sig detta i ett yttrande till Mark- och miljödomstolen och förordar istället en lösning som både bevarar den unika varpen och säkrar miljön.
I Gladhammars gruvområde har malm brutits åtminstone sedan 1500-talet och fram till 1900-talet. Härifrån har hittills tre olika mineral – gladit, hammarit och lindströmit – beskrivits för första gången, och Gladhammar är därför global typlokal för dessa mineral.
– Områdets unika geologisk miljö kan tillföra ny kunskap om geologiska bildningsprocesser och mineraliseringar, inte bara lokalt utan också i ett globalt perspektiv. Varpen i gruvområdet är avgörande för fortsatta undersökningar och som referensmaterial, berättar Gunnel Ransed, statsgeolog och expert på geologiska naturvärden på SGU.
Samtidigt utgör gruvområdet och dess gruvavfall en utmaning i arbetet för en giftfri miljö. Området efterbehandlades 2011 för att minska läckaget av tungmetaller till omgivningen. På grund av det stora geologiska värdet samlade man då ihop material från gruvområdet för att sparas som en mindre varphög för vetenskapen. Efterföljande miljökontroller har dock visat att lakvattnet från det sparade varpupplaget innehåller avsevärda metallmängder.
För att åtgärda miljöproblemet vill Västerviks kommun ta bort varphögen. Därför har kommunen lämnat in ett yrkande till Mark- och miljödomstolen om att upphäva en tillståndsdom från 2010, som säger att varphögen ska sparas.
Inför Mark- och miljödomstolens nya beslut motsätter sig SGU i ett yttrande kommunens yrkande och anser att bevarande av varpen är av mycket stor vetenskaplig betydelse. Lokalen är mycket viktig för att förstå hur vissa mineraliseringar förekommer och hur de har bildats. SGU vill påtala att man genom efterbehandlingen till största delen redan har förstört en global typlokal för mineral, med undantag för det lilla varpupplaget som därmed är det sista tillgängliga materialet. För att bevara den unika lämningen förordar SGU istället kommunens eget andrahandsalternativ, att åtgärda läckaget av metaller genom att avleda lakvattnet genom ett borrhål från basen av varpupplaget ned till en vattenfylld underjordsdel av gruvan.
SGU menar också att det kan finnas potentiella osäkerhetsfaktorer i uppskattningen av metaller i lakvattnet, och ifrågasätter om ursprunget till läckaget verkligen bestämts till alla potentiella källor och hur det kommer att utvecklas med tiden. Eftersom ytorna på det ganska grovblockiga materialet som sparats ganska snabbt torde oxideras anser SGU också att metalläckaget troligen kommer att avklinga med tiden.