Fulufjället.

Foto: Gunnel Ransed, SGU.

Fulufjällets nationalpark

Fjället är en flack sandstensplatå med branta skogbeklädda sidor. Både utmed fjällets branter och uppe på sandstensplatån finns vackra vyer, spännande miljöer, former och mönster. Hela Fulufjället är ett värdefullt geologiskt arv.

En av nationalparkens stora attraktioner är branten med Njupeskärs vattenfall, ett av de högsta i Sverige med sina 93 meter och en fri fallhöjd på drygt 70 meter. En annan sevärdhet är de spektakulära erosionsspåren längs Göljån efter det intensiva ovädret år 1997 då cirka 400 mm regn föll under ett dygn. Vattenmassorna eroderade i berg och jordsluttningar och bröt nya lopp.

I gränsen mellan Norge och Sverige sticker det flacka fjället upp som en erosionsrest av de mäktiga sandstenslagren som breder ut sig i västra Dalarna. Tillsammans med Sälenfjällen skiljer sig fjället från resten av den skandinaviska fjällkedjan norrut. Inte bara genom att de är lägre och flacka, utan också genom sin geologiska historia.

Den mycket väl bevarade sandstenen undgick de krafter som resten av fjällkedjans berggrund utsattes för vid den kontinentkrock som ägde rum för cirka 400 miljoner år sedan. Själva sandstenen är äldre än vår fjällkedja.

Följ med till Fulufjällets nationalpark och en guidning bland stenarna på parkeringen, en geologisk upplevelse på en plats man inte kanske räknade med.

Foto på blockig mark uppe på Fulufjället.

Uppe på kalfjället finns sten och block av framförallt sandsten både i moränen och från den rösade berggrunden. Ofta ingår blocken i strukturmark som bildats genom frostprocesser. Ibland stöter man på block med böljeslagsmärken (förgrunden).

Foto: Claes Mellqvist, SGU.

Foto på bäck i kanjon.

Klorans dalgång har färska skärningar av sandstenens lagerföljd blottats i samband med ovädret 1997. Här kan man se strukturer och lager av sandsten som vittnar om att sanden en gång avsattes i lite olika miljöer.

Foto Claes Mellqvist, SGU.

Sanden avsattes för 1460-1640 miljoner år sedan i ett landskap dominerat av stora sanddyner, vattenansamlingar och rinnande vatten. Fortfarande kan man se mönstret av vågornas böljeslag och av torksprickor i stenen!

Efter långa tider med erosion stod så Fulufjället kvar som ett restberg. Landskapets utseende har sedan omformats under de istider och mellanistider som fortfarande råder. Sandstensplatån är en mycket spännande plats för att studera den istida och nutida utvecklingen.

Flera vattendrag har skurit ned i berggrunden och blottat lagerföljder och strukturer i sandstenen. På kalfjället finns former som visar på att marken frusit och tinat många gånger - jordtuvor, flytvalkar, stengropar och stenringar är alla så kallade frostmarksformer. Man ser också erosionsspår från både tidigare nedisningar och den senaste inlandsisens avsmältning, till exempel skvalrännor, slukrännor och issjöstränder.

Fulufjället och några av dess geologiska sevärdheter finns beskrivna i den geoturistkarta som Naturvårdsverket och SGU tagit fram (SGU och Naturvårdsverket, 2006: Geoturistkarta över Fulufjällets nationalpark, Naturvårdsverkets rapport 5572). 

Senast granskad 2022-10-10

Fakta

Fulufjällets sluttningar har ofta ett täcke av frostsprängda sandstensfragment, och så ser det också ofta ut uppe på platån där berget sticker fram. Den gulgröna laven som ofta täcker den egentligen rödaktiga sandstenen gör att fjällets sluttningar ser grå ut. Där färsk erosion har skett lyser den röda sandstenen tills den återigen blir täckt av lav. Ännu syns spåren efter det intensiva ovädret år 1997 tydligt, som röda fåror i bilden.