Vid Hunnebo klovor har vittringsprocesser nått djupt ner i bohusgraniten och skapat spektakulära former. Här kan du vandra genom de trånga klyftorna med dess knottriga och rundade block balanserade på stenpelare eller hängande över huvudet. Platsen ger ett trolskt intryck där vattnet rinner längs med väggarna i klyftorna och på marken växer ormbunkar. Att följa stigen från vandrarhemmet i Hunnebostrand upp mot Hunnebo klovor blir också en resa genom områdets långa geologiska historia.

Djupa och ytliga geologiska processer har löst av varandra

Idag bildar Bohusgraniten kanelbulleformade kullar skilda av vatten- eller lerfyllda dalar och branta klyftor. Men historien vid Hunnebo klovor börjar med bergartens bildning - ett resultat av processer som ägde rum flera kilometer under markytan vid en tid då vår kontinent befann sig på södra halvklotet. När kontinenten senare, under Juratiden, befann sig inom det tropiska klimatbältet tog andra processer vid. Dessa processer skedde endast några tiotals meter under markytan och satte sin prägel på de former vi än idag kan se i klovorna. Fortsätter du uppåt genom de djupa klyftorna ser du hur bergets struktur ändras, knottrigheten försvinner, bergssidorna blir slipade och mjuka. De slipade hällarna är inlandsisarnas spår.

Sprickorna bildas

Bohusgraniten är med sina 920 miljoner år är en av Sveriges yngsta graniter. Den bildades omkring tio kilometer under jordytan under slutfasen av den svekonorvegiska bergskedjebildningen. Under årmiljoner vittrade och eroderades bergskedjan som successivt blev lägre och till slut var det bara en flack landyta kvar, ett så kallat peneplan (se Nordkroken). Det medförde att trycket på den underliggande Bohusgraniten lättade och vertikala såväl som horisontella sprickor bildades, eller med andra ord klov och bankningsplan. Tillsammans utgör sprickorna ett regelbundet rutmönster som definierar Bohusläns landskap.

Berg blir jord

Allt medan kontinenten rörde sig norrut täcktes den flacka landytan av hav och sediment. Sedimenten eroderades så småningom bort och under Jura-tiden för omkring 200 miljoner år sedan, då dagens Hunnebostrand befann sig på tropiska breddgrader, kom Bohusgraniten åter i dagen. Det här var dinosauriernas tid. Klimatet var varmt och fuktigt och vatten sipprade ner i sprickorna och berget började förändras. Kemiska vittringsprocesser löste upp och ombildade mineral så att den hårda graniten omvandlades till löst grus och lera. Omvandlingen var störst närmast markytan och i sprickorna, som vidgades mer och mer.

Klovorna blottas

Vittringsmaterialet blev liggande kvar i sprickorna under mer än 100 miljoner år. Sedan hände något som gjorde att det försvann. Under de senaste dryga två årmiljonerna har tryck och smältvatten från flera inlandsisar påverkat området. Inlandsisarna, kanske särskilt den senaste för 20 000 år sedan, eroderade berget och vittringsmaterialet spolades bort av smältvatten och fördes ut i Skagerack. När landet höjde sig ur havet efter isavsmältningen svallade vågorna bort resten. Kvar blev de trånga klyftorna, klovorna, som vi ser idag, de stora rundade blocken, och på några få skyddade platser, lite vittringsgrus och -lera.

Människorna och stenen

I Hunnebostrand har människor under lång tid levt och arbetat med stenen. I Stenhuggerimuseet visas hur man utnyttjade de utmärkta förutsättningarna för byggnadssten som de geologiska processerna har gett upphov till.