Växthusgaserna har till stor del tillförts atmosfären genom förbränning av fossila bränslen, till exempel olja och kol. Men de kommer även från en förändrad markanvändning, som till exempel ökad avskogning. Koldioxidhalterna i atmosfären har stigit med 40 % sedan förindustriell tid. Koncentrationerna i atmosfären är nu de högsta som någonsin har uppmätts och som historiskt har uppvisats från analyser av iskärnor som sträcker sig 800 000 år tillbaka i tiden.

Även andra växthusgaser ökar i koncentration, såsom metan och dikväveoxid. Jämfört med koldioxid är dessa gaser mångdubbelt mer effektiva i rollen som växthusgas. Deras inverkan på klimatet är därför central trots att de förekommer i relativt låga koncentrationer.

Det är inte bara atmosfären som blivit varmare. Även havens temperaturer har stigit, speciellt i de övre vattenskikten som dessutom har blivit saltare. Haven fungerar som en så kallad kolsänka som binder koldioxid från atmosfären. Av de växthusgaser som människan släppt ut i atmosfären hittills har ca 30–40 % bundits i haven. Som en följd av detta sker en försurning av haven, eftersom koldioxid bildar kolsyra i kontakt med vatten. Eftersom många marina organismer bildar skal av kalk försvåras deras livsförhållanden i ett surare hav.

Utsläppscenarier och klimatmodeller

FNs klimatpanel IPCC sammanfattar aktuell klimatforskning, och deras slutsatser bygger på resultat från hundratals forskningsstudier världen över. I en av delrapporterna från 2013 The Physical Science Basis beskrivs olika utsläppsscenarier utifrån framtida koncentrationer av växthusgaser och andra klimatpåverkande faktorer. Man beskriver fyra olika utvecklingsvägar för framtida utsläpp, så kallade Representative Concentration Pathways (RCP). Dessa anger den uppskattade strålningseffekten av växthusgaser och andra klimatpåverkande faktorer år 2100, mätt i watt per kvadratmeter.

Scenarierna varierar mellan en fortsatt ökning av utsläppen (RCP 8,5), en medelväg med stabiliserande utsläpp (RCP 4,5 och RCP 6,0) samt en optimistisk väg som innefattar en sänkning av utsläppen (RCP 2,6). Det senare är det scenario som är mest i linje med Parisavtalet, medan RCP 8,5 är det som ligger närmast trenderna i hur dagens utsläpp ser ut.

Det förväntade effekterna på klimatet modelleras sedan för de olika utsläppsscenarierna. Klimatscenarierna baseras på fysikaliska modeller som beskriver klimatsystemet, där man i matematiska termer formulerar samverkan mellan mark, vatten och luft på jordklotet. Enligt modellerna beräknas globala medeltemperaturen stiga med mer än 1,5°C för alla RCP-scenarier utom för RCP2,6. För RCP6,0 och RCP8,5 uppskattar man en temperaturökning på mer än 2°C.

I en specialrapport från 2018 analyserar IPCC effekterna av 1,5 respektive 2,0 graders temperaturökning på bland annat havsnivåer, ekosystem och biodiversitet. Även om stora effekter kan ses redan vid 1,5 graders uppvärmning, drar man slutsatsen att det finns mycket att vinna på att försöka undvika en temperaturökning som når 2°C.

Anpassning till framtidens klimat

Vi vet att klimatet förändras och kommer att fortsätta förändras i decennier oavsett vilket utsläppscenarier som blir verklighet. Klimatanpassning handlar om hur vi skall förhålla oss till de nya förutsättningarna som väntar i ett förändrat klimat.

I praktiken innebär klimatanpassning i stor utsträckning kartläggning och hantering av potentiella risker kopplande till nya klimatförhållanden. En annan viktig komponent är att arbeta mot resiliens, det vill säga att skapa förutsättningar för samhället att klara av förändringen och samtidigt utvecklas i en positiv riktning.

SGU jobbar aktivt med klimatanpassning på många olika sätt. I ett övergripande perspektiv arbetar myndigheten med risk- och sårbarhetsanalyser kopplade till hur Sveriges jord-, berg och grundvatten påverkas i ett förändrat klimat.

Några exempel på sårbarhet i det geologiska systemet är klimatrelaterad påverkan på grundvattennivåerna, ökad risk för skred, samt erosion längs kusterna kopplat till stigande havsnivåer.