Landskapsstenar i Norrland

Gästrikland: gävlesandsten

Foto: Anders Damberg

Gävlesandstenen har brutits i Gästrikland sedan mer än två hundra år och använts till kvarnstenar, slipstenar och som ställsten till masugnar. Kring förra sekelskiftet utnyttjades den flitigt som byggnadssten i husgrunder, trappor och portaler. Den har till exempel använts i Hallwylska palatset i Stockholm. Gästriklands landskapssten är gävlesandstenen. Trots att den är väl undersökt är föga känt om åldern på denna prekambriska sandsten. Den kan vara allt mellan 800 och 1 500 miljoner år gammal. Den är röd med varianter i gult och grått. Den ursprungliga lagringen med vackra sedimentstrukturer finns ännu kvar. Skiktning, torksprickor och kornstorleksvariationer visar att stenen avsattes i ett torrt och varmt klimat. Den förekommer i ett stråk från Gävle till Storsjön i Gästrikland. Dess motsvarighet på andra håll i landet kallas jotnisk sandsten.

Ladda ned bilden på gävlesandsten som JPG (300 dpi)

Hälsingland: dellenit

Foto: Anders Damberg

Bergarterna är märkliga och vållade länge forskarna huvudbry, tills de kom på att delleniten kunde vara en bergart som hade bildats vid ett meteoritnedslag. Vid undersökningar i mikroskop visade det sig bland annat att kvartskornen i delleniten hade en speciell lamellbildning, som den som finns i kvarts från kratrar som man visste hade orsakats av meteoritnedslag. Nedslagsteorin vann mark. 1992 upptäcktes asteroiden 7704 Dellen som fick sitt namn efter Dellensjöarna. Meteoriten slog ner för 89 miljoner år sedan. Hälsinglands landskapssten är bara exponerad på ett par ställen på den landtunga som skiljer norra och södra Dellensjöarna åt.

Ladda ned bilden på dellenit som JPG (300 dpi)

Härjedalen: tännäsögongnejs

Foto: Anders Damberg

Ursprungsåldern kan vara så hög som 1 780 miljoner år, bergarten hör ursprungligen till det svenska urberget. Förgnejsningen skedde när fjällkedjan bildades för mellan 350 och 600 miljoner år sedan. Då bröts vår kontinentkant sönder i stora skivor som sköts upp på varandra och ögongnejsen hamnade som en skiva tillsammans med de yngre fjällbergarterna. Härjedalens landskapssten, den praktfulla rödgrå, ibland grönaktiga tännäsögongnejsen, kallas så för att det kan uppfattas som att dess stora strökorn av kalifältspat tittar tillbaka på betraktaren. Ögonen är rosa, på sina ställen röda. På vissa platser är de runda, på andra avlånga och vissa av dem har roterat vilket man kan se på deras mönster.

Ladda ned bilden på tännäsögongnejs som JPG (300 dpi)

Jämtland: täljsten

Foto: Anders Damberg

Täljstenen är en fin, len och varm bergart som efter att den omvandlats, nu till minst tre fjärdedelar består av talk och bland annat klorit. Den är så mjuk att den kan täljas med en vanlig kniv. Men det som gör täljstenen åtråvärd är att den till skillnad från de flesta andra bergarter håller värme bra. Därför används den till värmeelement, grillstenar, kaminer och till och med till kylkuber. Täljstenen bryts sedan länge i Handöl. Jämtlands landskapssten, täljstenen, är en omvandlad så kallad peridotit, en magmatisk intrusivbergart som huvudsakligen bestod av olivin och pyroxen, rika på järn och magnesium, som trängde upp i fjällkedjan för omkring 500 miljoner år sedan.

Ladda ned bilden på täljsten som JPG (300 dpi)

Lappland: apatitjärnmalm

Foto: Anders Damberg

Järnmalmerna består i allmänhet av magnetit med någon procent fosfor vilket ger järnet en viss sprödhet. Malmen blev värdefull först på 1800-talet då man kunde ta bort fosforn med nya smältmetoder. Den var dock känd redan på 1600-talet. Apatitjärnmalmen, Lapplands landskapssten, är den bergart som haft störst betydelse för landskapet och framför allt för orter som Kiruna, Malmberget och Svappavaara.

Länge var kirunamalmen världens största kända järnmalmskoncentration. Trots att man på senare år gjort stora malmfynd på andra håll i världen har kirunamalmen ännu stor betydelse och stora reserver finns fortfarande kvar. Reserverna är så stora att man flyttar bebyggelsen i Kiruna för att kunna bryta malmen på ett säkert sätt.

Ladda ned bilden på apatitjärnmalm som JPG (300 dpi)

Medelpad: alnöit

Foto: Anders Damberg

Den vulkanism som ägde rum på Alnön för mer än 550 miljoner år sedan är jämförbar med den aktivitet som skapat Sydafrikas diamantbärande kimberliter. Magman har trängt upp från jordens inre med explosionsartad hastighet genom ett upptill igentäppt vulkanrör, där en explosion ägt rum orsakad av starkt stegrat gastryck. Medelpads landskapssten, alnöiten, är en mörkt färgad, tät porfyrisk vulkanisk gångbergart med centimeterstora strökorn av glänsande svarta glimmerflak, biotit.

Alnöiten uppträder nära associerad med såväl plutoniska som vulkaniska alkalibergarter och kan innehålla sönderbrutna bitar av äldre bergarter från sidan av det ”rör” som den ursprungliga magman trängde upp genom.

Enstaka overifierade fynd av diamant har rapporterats på Alnön.

Ladda ned bilden på alnöit som JPG (300 dpi)

Norrbotten: gabbro

Foto: Anders Damberg

Gabbron är en ekonomiskt viktig bergart eftersom den kan vara brytvärd. Den är nämligen en typisk värdbergart för malmer av nickel-koppar, titan-vanadin och platinagruppens element (PGE). I Norrbotten har gabbro bland annat brutits under namnet "kallaxit" och använts av SSAB i Luleå för exempelvis ugnsinfordring i stålverket. Norrbottens landskapssten är gabbron. Gabbro bildas på stora djup, oftast i den oceaniska jordskorpan när en basisk magma stelnat. Gabbron förekommer över hela Norrbotten i flera kvadratkilometer stora områden. Tillsammans med andra besläktade mörka bergarter kallas den ibland för grönsten eftersom den frigör näringsämnen som gör att grönalger och mossor trivs på ytan när den vittrar.

Bergarten ger också skogen högre bonitet (kubikmeter skog per hektar och år).

Som byggnadssten används gabbro flitigt. Den är blå-svart, grovkristallin och består huvudsakligen av kalciumrik plagioklas, hornblände och pyroxen, samt ibland olivin.

Ladda ned bilden på gabbro som JPG (300 dpi)

Västerbotten: kopparkismalm

Foto: Anders Damberg

Malmerna i Skelleftefältet har troligen bildats i en vulkanisk öbåge när stora mängder havsvatten cirkulerat i sprickor i berggrunden, värmts upp av underliggande magma och lakat metaller ur berget. När vattnet sedan strömmat ut på havsbottnen har metallerna fällts ut och bildat en linsformad malmkropp som bäddats in i omgivande sediment för kanske 1900 miljoner år sedan. Västerbottens landskapssten, kopparkismalmen, har stor utbredning i Skelleftefältet där den uppträder med andra sulfidmalmer.

Den genom tiderna mest kända fyndigheten är Boliden, där också mycket guld funnits, särskilt i arsenikkis.

Ladda ned bilden på kopparkismalm som JPG (300 dpi)

Ångermanland: nordingrågranit

Foto: Anders Damberg

Nordingrågraniten är släkt med den finska rapakivin (vars namn betyder ruttet berg) och dess jämtländska motsvarigheter. Nordingrågraniten har en lägre ålder än dessa – drygt 1 550 miljoner år – men typiskt för dem alla är att de har centimeterstora strökorn av ljusröd kalifältspat med en bård av grå plagioklas. Det gör dessa graniter mycket dekorativa och rapakivin är mycket eftertraktad internationellt som fasadsten, till golvplattor, diskar och bordsskivor. Ångermanlands landskapssten, nordingrågraniten, är en kraftigt röd, grovkristallin granit som syns i de höga bergsbranterna vid Ullångerfjärden.

Ladda ned bilden på nordingrågranit som JPG (300 dpi)