För att sgu.se ska fungera på ett bra sätt för dig använder vi kakor (cookies) på webbplatsen.

Läs mer om kakor.
Jag godkänner
Bild på larvfötter

En gruvas livstid och avveckling

Gruvverksamhet drivs i huvudsak så länge det finns lönsamhet i utvinningen och fyndigheter kvar att bryta. När gruvan ska stängas ska den enligt lag återställas och efterbehandlas.

En gruvas lönsamheten styrs till stor del av råvarupriserna. Det är vanligt att gruvbolaget nyprospekterar nära gruvan under driften. Under driften byggs kunskapen upp om geologin i området och kring fyndigheten. Det är inte ovanligt att ytterligare information om fyndigheten och närområdet gör att mer malm hittas nära gruvan. Antalet år som gruvan kommer vara i drift brukar bestämmas av gruvans malmbas. Malmbasen är de kända fyndigheterna av malm, ofta uttryckt i miljoner ton. Malmbasen delat på bruten malm per år ger gruvans livstid vid tidpunkten för beräkningen. Som exempel har en gruva med 100 miljoner ton malm och en brytningshastighet på 5 miljoner ton om året en påvisbar livstid på 20 år. Om gruvnära prospektering leder till fynd på ytterligare 50 miljoner ton malm så kommer gruvans livstid utökas med 10 år, om produktionshastigheten är densamma.

Vid en nystartad gruva anges ofta hur länge den kommer vara i drift, men det behöver inte nödvändigtvis vara korrekt då det endast återspeglar den malmbas bolaget har för tillfället. Vid flera platser i Sverige har gruvdrift funnits väldigt länge även om man tidigare trott att det inte fanns någon malm kvar. Med ändrade råvarupriser kan även berg som tidigare ansågs vara ointressant bli intressant att bryta. Även ny teknik kan bidra till detta. Flera dagbrott har med tiden utvecklats till underjordsgruvor då mer malm hittas på djupet.

Malmer är ändliga resurser och även de största fyndigheterna kommer så småningom att vara utbrutna. När en ny gruva tas i drift så har man genom borrning och analysering avgränsat en malmkropp som är tillräckligt väl känd för att utgöra en malmbas med viss halt och tonnage. Utifrån den malmbasen görs en produktionsplan för bästa ekonomiska utfall där gruvans livslängd blir en funktion av totalt känt malmtonnage och årlig brytningstakt.

I många fall har man vid gruvstarten inte helt avgränsat malmkroppen utan bara säkrat ett tillräckligt stort tonnage för att kunna ge ett positivt ekonomiskt utfall och rimlig livslängd vid påbörja verksamheten. I de flesta fall förändras livslängden och då vanligtvis genom en förlängning av driften. Orsaken är att genom ytterligare undersökningar i den kända malmens förlängningar så tillkommer oftast nya malmtillskott. Det kan genom gruvnära prospektering även vara upptäckten av tidigare okända men närliggande malmkroppar eller malmkroppar på större djup som ökar livslängden på gruvan. Andra faktorer kan vara ökad produktivitet som sänker brytningskostnaderna och därigenom gör tidigare låghaltiga delar av en fyndighet lönsamma att bryta. En liknande effekt får även ökade metallpriser.

Mindre vanligt är att livslängden för en gruva blir kortare än planerat. Orsaken är då oftast sjunkande metallpriser vilket gör att vissa mindre rika delar av malmkroppen blir olönsamma att bryta och därmed förkortar livslängden. Andra negativa faktorer som kan förkorta livstiden är felaktiga ekonomiska kalkyler, olämpliga brytningsmetoder som skapar malmförluster eller hög gråbergsinblandning, problem med berghållfasthet, svårighet att producera koncentrat av hög kvalitet, ökade driftskostnader, med mera.

Avslutad drift och efterbehandling

När gruvan ska stängas av olika skäl, ofta då malmbasen tagit slut eller lönsamhet inte går att få i verksamheten längre, så ska den enligt lag återställas och efterbehandlas. Efterbehandling av en gruva sker efter en så kallad efterbehandlingsplan. Denna beskriver hur olika typer av avfall ska deponeras, täckas eller på annat sätt hanteras för att försäkra en så bra återställning som möjligt. Den beskriver även hur gruvan ska efterbehandlas.

Avfallshanteringen skiljer sig beroende på dess farlighet. Ofta styrs detta av innehållet av sulfidmineral i avfallet. Sulfidmineralen vittrar lätt i kontakt med syre och måste därmed täckas av annat material för att skapa syrefria förhållanden.

Läs mer om sulfidmineral i gruvverksamhet

Huvudsakliga-gruvavfallstyperna.png

De vanligaste gruvavfallstyperna.

Gruvavfallstyper

Gråberg

Gråberg är det berg som bryts för att komma åt malmen. Gråberg uppkommer i både dagbrott och i underjordsgruvor. I många fall används gråberg i efterhand som material för att bygga vägar och dammar i gruvområdet. I vissa fall kan gråberget även användas utanför gruvområdet som ballast. Gråberg används även för att återfylla gruvor och bergrum.

Anrikningssand

Anrikningssand uppkommer efter malmen krossats och bearbetats till att producera ett mineralkoncentrat. Det som blir kvar kallas anrikningssand. Detta material är, likt mineralkoncentratet, mycket finkornigt. Då alla mineral och metaller inte kan extraheras från malmen så innehåller anrikningssanden ofta mindre mängder värdefulla mineral. Anrikningssand från sulfidmalmer innehåller sulfider och måste täckas för att förhindra vittring. I vissa fall kan anrikningssand användas för återfyllnad av bergrum. Mängden anrikningssand som uppkommer relaterar till halten i malmen. En högre halt, som i järnmalmsgruvor (ofta över 60 procent), leder till mindre anrikningssand.

Senast granskad 2022-03-18