Antimon (Sb) är en silvervit spröd, smältbar metall med dålig elektrisk- och värmeledningsförmåga. Dessa egenskaper gör att antimon används för en mängd tillämpningar, och nya tillkommer. Det viktigaste användningsområdet är som flamskyddande medel. Grundämnet och dess föreningar används även i batterier, plast, gummi, glas, papper och färg. Dess begränsade ledande egenskaper gör att antimon har fått en växande betydelse inom halvledartekniken. Små mängder av antimon används också i legeringar för att förstärka vissa egenskaper, som ökad hårdhet eller styvhet.

Fyndigheter och produktion

Den viktigaste källan för antimon är sulfiden stibnit. Stora fyndigheter av stibnit finns i Kina, Bolivia och Ryssland. Kina hade 2011 omkring 86 procent av produktionen av antimon. På tio år har priset på antimon fyrdubblats, mycket på grund av Kinas mer kontrollerade export. Med ökad användning av antimon år för år har EU utsett antimon till ett av de 20 kritiska materialen.

I Sverige uppträder grundämnet i stort sett enbart bundet till svavel i föreningar med bly, koppar och silver. Dessa föreningar kallas för sulfosalter. Ett av de viktigaste silvermineralen i Sverige är sulfosaltet tetrahedrit vilket innehåller antimon. Sala silvergruva är en av flera malmer i Bergslagen med antimon. Gångförekomster med antimonförande sulfosalter finns bl.a. i Dalsland, Värmland och i fjällkedjan. Antimon är ett problematiskt grundämne i malmproduktionen om det inte effektivt avlägsnas från slutprodukter som t.ex. koppar vid anrikning av komplexa malmer. Detta är för att antimonet påverkar mekaniska och elektriska egenskaper hos kopparn negativt. Önskvärt vore att kunna plocka ut antimonet och koncentrera det till en säljbar produkt, ett område där det bedrivs forskning idag. Grundämnet antimon är ingalunda ovanligt i Sverige, men går det att utvinna?