Våtmarker utgör en betydande del av Sveriges landyta. Här ges en kort allmän översikt om våtmarker och våtmarksåtgärder. Vi hänvisar till andra källor för fördjupad läsning.
Områden där grundvattenytan står nära eller strax ovanför markytan kallas våtmarker. De blöta förhållandena leder ofta till att den vegetation som lever och dör i en våtmark inte bryts ner fullständigt. Detta leder ofta till att organiskt material ackumuleras och att ett torvlager bildas. I Sverige bidrar våra topografiska och klimatologiska förhållanden till goda förutsättningar för våtmarker med torvbildning. Som en konsekvens av detta utgörs omkring femton procent av Sveriges landareal av torvmarker.
"Våtmarker är sådan mark där vatten under en stor del av året finns nära under, i eller över markytan, samt vegetationstäckta vattenområden.” Definition av våtmark enligt Våtmarksinventeringen, Naturvårdsverket (2009).
De flesta våtmarker bildas i områden som utgör utströmningsområden för grundvatten. Detta visas schematiskt i bilden nedan. Det vanligaste är att våtmarker bildas där grundvattnet har ett uppåtriktat tryck och når markytan. Även ytliga grundvattenflöden kan bidra till att en våtmark bildas i ett utströmningsområde. Däremot förekommer sällan våtmarker i de områden där grundvatten bildas, i så kallade inströmningsområden. Ibland kan dock mindre våtmarker bildas även i inströmningsområden där det finns täta jordarter eller berg som håller kvar vatten.
Många våtmarker ligger på platser där det tidigare legat en sjö som med tiden fyllts igen med sediment och torv. Ibland bildas dock torvtäckta våtmarker på platser där det inte funnits en sjö men där grundvattenytan står nära marken. Ackumulationen av torv kan leda till ytterligare försumpning som leder till att våtmarker med tiden också expanderar i sidled.
Schematisk bild av tvärsnitt genom ett landskap med in- och utströmningsområden. Pilarna visar hur vattnet rör sig från inströmningsområden till en torvtäckt våtmark (A) i utströmningsområdet. I figuren finns även en mindre torvmark i inströmningsområdet (B). Torvlagren har symboliserats med brun färg och grundvattenytan visas med en streckad linje.
I områden med hög nederbörd kan torvpackarna börja växa på höjden. Våtmarken övergår då från ett kärr till en mosse. Ett kärr utgör i sin helhet ett utströmningsområde. I en mosse däremot bildas ett inströmningsområde för grundvatten i de centrala delarna av våtmarken.
Under de senaste 200 åren har stora arealer våtmarker avvattnats för att ge bättre förutsättningar för jord- och skogsbruk. Då en torvtäckt våtmark dikas sjunker grundvattennivån i torven. Påverkan blir störst närmast diket för att sedan avta utåt sidorna. Som en följd av avvattningen påbörjas också en nedbrytning av torven där växthusgaser avges till atmosfären. Efter ett antal år har torven sjunkit ihop i en gradient som följer vattennivån så att den ursprungligen flacka marken bildar ett tråg, som visas i figuren nedan. Många av de områden som representerar tidigare utdikade våtmarker saknar idag ett torvlager. Det är trolig att dessa områden till stor del tidigare täckts av ett torvlager som nu helt brutits ner.
I områden där en våtmark omges av jordarter som har en hög genomsläpplighet för vatten kan den markavvattning som dikningen förorsakar leda till att grundvattennivån också sjunker utanför den dikade våtmarken.
Tvärsnitt genom en torvtäckt våtmark som påverkas av ett dike. Streckad linje representerar ursprunglig markyta. Efter Naturvårdsverket 2010.
Den omfattande markavvattningen gör att torvmarkerna i ett globalt perspektiv kommer att gå från att ha varit en sänka till att bli en källa för växthusgaser. Genom att åter höja grundvattenytan i dikade torvområden kan oxidationen av torv avbrytas och på sikt kan våtmarkerna istället återigen börja binda koldioxid från atmosfären. I många före detta våtmarker har torven dessvärre redan oxiderat bort. I sådana områden ger en återvätning därför inte samma klimatvinst som i dikade torvområden.
Genom att restaurera dikad våtmark kan det i vissa fall finnas förutsättningar för att åtgärden har en positiv inverkan på grundvattenytan. I de fall en våtmark omges av jordar med hög genomsläpplighet kan en höjd grundvattenyta i själva våtmarken leda till att grundvattenytan höjs även i omgivande mark. Däremot påverkas grundvattennivån i omgivningen endast lokalt om åtgärden görs i områden med jordar som har en låg genomsläpplighet.
En våtmark kan även anläggas på en plats där det tidigare inte varit våtmark, till exempel genom att skapa en damm. På samma sätt som vid restaurering av en våtmark, kan anlagda våtmarker vara ett sätt att stärka vattenförsörjningen och minska klimatutsläppen. Potentialen är dock avhängig de jordartsgeologiska och hydrologiska förutsättningarna på platsen och i närområdet. Beroende på hur genomsläppliga jordarna är, kan man få olika effekt på hur grundvattenytan påverkas av åtgärden. Om marken på platsen innehåller organiska jordar leder åtgärden troligen till minskade koldioxidutsläpp då dessa vattentäcks. Dock kan klimateffekten bli negativ om jord med hög organisk halt grävs upp i samband med åtgärden och tillåts oxidera.
Senast ändrad 2021-10-29