Selen

Selen är ett naturligt förekommande element som är essentiellt för människor men också toxiskt vid högre halter, med ett mycket smalt intervall mellan underskott och toxiska nivåer [1]. Selen är en icke-metall vars uppträdande i miljön och kemi på många sätt liknar svavel. Svenska jordar, och även grundvatten, har generellt låga selenhalter. Selen förekommer i olika oxidationsformer. I vatten dominerar selenit, HSeO₃^- där selen har oxidationsformen Se(IV) och organiska selenföreningar. Vid högre pH-värden kan även selenat, SeO₄^2-, med oxidationsformen Se(VI) förekomma [2].

Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.

Läs mer på sidan Vad visar kartorna?

Bakgrundshalter

Den svenska berggrunden och de svenska jordlager är generellt mycket selenfattiga och halterna i grundvattnet är generellt låga och kan till stor del motsvaras av depositionsnivåerna. Naturlig tillförsel av selen till atmosfären sker genom vulkanism men även genom att selen i jord, växter och ytvatten kan metyleras och bilda flyktiga organiska selenformer [1].  Bland annat redoxförhållanden, förekomst av organiskt material och pH påverkar selens speciering och därmed rörlighet respektive bindning till markmaterial.

I jordbruksmark tenderar selenhalterna att vara högst i markens organiska ytskikt vilket tillsammans med att markhalterna är jämförelsevis höga i västra Sverige, indikerar att atmosfärisk deposition av havssalter utgör en viktig del av bakgrundshalterna i områden utan tydligt bidrag från geologiska källor [4]. Även i skogsmark binds selen till markens organiska material [5]. Selen kan också, särskilt vid lågt pH, bindas till järn- och aluminiumoxider [2].

Bakgrundsvärdena i det ytliga jordgrundvattnet i den nationella miljöövervakningen är oftast under kvantifieringsgränser och 90:e percentilen är 0,73 µg/l [6]. Även i berggrundvattnet är halterna låga.

Av kartorna framgår att det är relativt vanligt med högre selenhalter på Gotland.

Påverkanskällor

Selen sprids till miljön vid förbränning av kol, vid gruvverksamhet och smältverk. Selen har bland annat använts som katalysator inom den organiska kemiindustrin, vid glastillverkning, inom elektronik, i läkemedel och som legeringsmetall [1], [7].

Bedömning av tillstånd

För selen är indelningen i tillståndsklasser baserad på Livsmedelsverkets gränsvärde för allmänt dricksvatten respektive riktvärden för enskilt dricksvatten. Grundvattnets tillstånd vad avser selen redovisas i fem klasser.

Grundvattnets selenhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges för allmän vattenförsörjning gränsvärdet 20 µg/l, men ett högre gränsvärde, 30 μg/l, ska tillämpas i regioner där de geologiska förhållandena kan leda till höga nivåer av selen i grundvattnet. Det är extremt sällsynt med så höga selenhalter i svenskt grundvatten.  För den enskilda vattenförsörjningen anges att halter över riktvärdet 10 µg/l medför att vattnet betecknas som otjänligt [8], [9]. Livsmedelsverket anger att ett genomsnittligt selenintag i Sverige är 40–50 µg/dag. Detta är i underkant för vad en vuxen anses behöva. Allvarlig brist på selen kan till exempel leda till hjärtmuskelförändringar, men allvarlig selenbrist bedöms vara ovanligt. Samtidigt anges att dagsintaget av selen inte bör överskrida 255 µg/dag, eftersom ett för högt selenintag kan påverka mag- och tarmkanalen samt försämra tillväxt av hår och naglar [8], [10]. Selen är ett essentiellt ämne och brist eller för högt intag har visat sig kunna påverka hälsan på många olika sätt, exempelvis vad gäller mottaglighet för virus, inflammationer och cancersjukdomar [1], [11], [12]). Eftersom halterna av selen i grundvatten är så låga bidrar dricksvatten inte märkbart till selenintaget i Sverige.

Påverkan på ytvatten

Selen i grundvattnet kan tillföras ytvattensystemen. Selen ackumuleras i näringskedjorna men det är oklart om och i vilken utsträckning selen utgör en risk för växt- och djurliv. Selen hör inte till de ämnen som ingår i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2019:25).

Det finns en rad studier som visar att selen kan mildra kvicksilvers toxicitet, detta gäller för olika organismer, inklusive i matfisk. Det anges ofta att om selenhalten överskrider kvicksilverhalten i det biologiska materialet (räknat i mol) så kan högre kvicksilverhalter tolereras utan negativa effekter [13]. Selens skyddsverkan kan bero på flera olika mekanismer och beror också på vilka organismer som studeras och i vilken form som selen och kvicksilver förekommer [14]. Eftersom selenhalterna i Sverige överlag är mycket låga så kan denna skyddsverkan antas vara mindre betydelsefull. I tidiga försök att tillföra selen till sjövatten uppnåddes bra resultat vad avser minskad kvicksilverhalt i fisk men i några sjöar blev selenhalten så hög att toxiska halter uppnåddes. Det beräknades att en selenhalt på 1-2 µg/l skulle kunna vara lämplig men att fler försök behövs för att hitta en bra dosering [15]. De naturliga selenhalterna i sjövatten är sannolikt normalt långt under denna nivå – grundvatten kan endast i undantagsfall bidra – halter över 1 µg/l förekommer i cirka 5 procent av grundvattenproven och halterna är vanligtvis betydligt lägre – i cirka 75 årocent av proven är halten under 0,1 µg/l.

I norra Sverige har mindre vattendrag uppvisat ökande selenhalter vid stigande grundvattennivåer i det bäcknära området där hög halt av organiskt material och skiftande redoxförhållanden ger förutsättningar för uttransport av selen [16].