Koppar

Metallen koppar förekommer naturligt i mycket låga halter i grundvatten. Högre halter kan förväntas i vissa bergarter och i samband med mineraliseringar, men kan också bero på mänsklig påverkan. I dricksvatten kan förhöjda halter bero på kontakt med ledningsmaterial och andra tekniska installationer.

För koppar redovisas inga generaliserade kartor av grundvattenkvaliteten, eftersom underlaget bedöms vara alltför påverkat av bidrag från ledningsmaterial och tekniska installationer i ledningssystem.

Bakgrundshalter

Naturliga bakgrundshalter av koppar i grundvatten är generellt låga. Medianvärdet inom den nationella miljöövervakningen är 0,5 µg/l för ytligt jordgrundvatten, medan den 90:e percentilen uppgår till 3 µg/l [2]. Naturligt höga halter kan förekomma i anslutning till vissa bergarter, och i samband med vissa typer av mineraliseringar, se geokemisk beskrivning. Förhöjda halter kan också förekomma i och i anslutning till områden med sulfidjord, till följd av mobilisering genom intensiv kemisk vittring [3].

I grundvatten förekommer koppar i regel i löst form som tvåvärt positiv jon (Cu²⁺), eller bundet till organiskt material. Under reducerande förhållanden kan koppar fällas ut som svårlösliga sulfider.

Under senare decennier indikerar nationell miljöövervakning i huvudsak sjunkande trender av koppar i grundvatten, vilket kan vara en effekt av minskad luftburen deposition och i viss mån även minskad försurningspåverkan.

Påverkanskällor

Koppar utgör en av de så kallade basmetallerna och bryts i ett flertal gruvor i Sverige. Koppar har mycket god ledningsförmåga för värme och ström och har många användningsområden, exempelvis för kraftledning, i elektriska produkter och som legeringsmedel. Koppar är också ett vanligt material för dricksvattenledningar. Andra användningsområden är som bekämpningsmedel. Koppar förekommer också som spårelement i fossila bränslen.

Förhöjda halter av koppar i grundvatten kan orsakas av, eller förekomma i anslutning till, exempelvis gruvor och gruvavfall, smältverk, diverse industrier, deponier, impregneringsanläggningar, avloppsreningsverk, urbana miljöer (till exempel biltrafik, byggnadsmaterial) och vägnät. Koppar kan också förekomma i förhöjda halter i så kallad kisaska, som var en vanlig restprodukt vid pappersbruk med tillverkning av sulfitmassa [4].   

Långväga spridning av koppar via luft – atmosfärisk deposition – är generellt förhållandevis begränsad och har minskat avsevärt i jämförelse med senare delen av 1900-talet [5]. Den enskilt största utsläppskällan till luft är numera vägtrafik. En stor andel av dessa utsläpp kommer från bromsbeläggningar i bilar, eftersom dessa beläggningar ofta innehåller koppar [6].

Bedömning av tillstånd

Halterna av koppar i grundvatten är normalt låga eller mycket låga. Måttliga eller högre halter bör generellt ses som en indikation på någon form av lokal påverkanskälla inom tillrinningsområdet eller korrosionspåverkan i ledningssystemet. Grundvattnets tillstånd och grad av påverkan med avseende på koppar redovisas i fem klasser. Jämfört med tidigare Bedömningsgrunder för grundvatten har klassgränserna sänkts för att anpassas till det generella tröskelvärdet för grundvattenförekomster (SGU-FS 2023:1) och för att ge en bättre klassindelning för grundvatten utan påverkan från ledningsmaterial.

Grundvattnets kopparhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

Koppar är ett så kallat essentiellt spårämne som är livsnödvändigt i små mängder. Alltför höga intag kan dock generera tillfälliga akuta mag- och tarmbesvär liksom kräkningar och diarréer, och på längre sikt också orsaka leverskador. Normalt sett reglerar dock kroppen hur mycket koppar som tas upp respektive utsöndras [7].

I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges gränsvärdet 2 mg/l avseende allmän dricksvattenförsörjning, vilket i detta fall också motsvarar riktvärdet för dricksvatten från enskilda och andra mindre dricksvattenanläggningar [8, [9]. Vatten med högre halter än så anses otjänligt som dricksvatten och bör inte heller användas för matlagning. Koppar kan också orsaka missfärgningar av exempelvis sanitetsgods och hår.

Förhöjda halter koppar i dricksvatten beror vanligen på korrosion i ledningssystemet och i tekniska installationer. I dataunderlaget är det tydligt att uppmätta kopparhalter generellt är högre i prover från enskilda vattentäkter än från större, allmänna täkter, vilket bedöms vara en indikation på denna problematik. Vattenprov från enskilda vattentäkter tas typiskt från kökskran hos användare, med lägre vattenomsättning och kanske också ofta sämre underhållna ledningssystem och installationer. Även om kopparledningar inte används för kallvatten utan enbart för varmvatten så sker vanligtvis en liten inblandning av varmvatten i blandkranar, det vill säga i vanliga kökskranar. På ett vattenverk är det sannolikt vanligare att provet tas i en kallvattenkran.

Genom att låta vattnet i kranen rinna ett tag, speciellt om man inte använt systemet på ett tag, kan kopparhalten minska [10]. Man minskar också risken för exponering genom att inte använda varmt kranvatten som dryck eller i matlagning.

Påverkan på ytvatten

Koppar är livsnödvändigt för de flesta organismer, men för akvatiska organismer kan skador uppkomma redan vid relativt låga halter, speciellt i känsliga ytvatten (mjuka, fattiga på närings- och humusämnen samt vatten med lågt pH) [11]. Toxiciteten varierar mycket mellan olika arter [12].

Koppar och kopparföreningar är utpekade så kallade särskilt förorenande ämnen, som anses vara speciellt problematiska avseende ekologisk status i ytvattenförekomster på nationell nivå. Enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2019:25), är gränsvärdet för årsmedelvärdet av koppar och kopparföreningar i inlandsytvatten 0,5 µg/l och avser upplöst, biotillgänglig koncentration.