I Sverige är det våra stora basindustrier som släpper ut mest koldioxid. I andra delar av Europa finns också stora utsläppskällor i form av energiproducerande kol- och gaskraftverk.

Svenska och nordiska förutsättningar för koldioxidlager 

Det är den lokala geologin som ger förutsättningarna för ett koldioxidlager. I övriga Europa är sedimentär berggrund, såsom sandsten och kalksten, betydligt mer vanlig än i Sverige. I Sverige är berggrunden till största delen kristallin (det vill säga består av bergarter som gnejs och granit). Utbredningen av sedimentära bergarter är begränsade till vissa delar av landet, både på land och till havs på kontinentalsockeln. Förutsättningar för koldioxidlager i vårt land finns främst i sydvästra Skåne och sydöstra Östersjön.

Inom projektet NORDICCS (2011-2015) framställdes en nordisk lagringsatlas där potentiella platser för koldioxidlagring i Sverige, Danmark, Norge och Island illustreras i ett web-GIS, "The Nordic CO2 Storage Atlas", som finns på den danska geologiska undersökningens (GEUS) webbsida.

NORDICCS – Nordic CSS Competence Centre (nytt fönster)

The Nordic CO2 Storage Atlas (nytt fönster)

Resultaten från NORDICCS visar att det inom Norden finns en avsevärd potential för geologisk lagring av koldioxid. De 18 bäst lämpade lagringsplatserna för koldioxid inom Norden tillsammans har en teoretisk lagringskapacitet som är mer än 86 gigaton, vilket innebär att vi, med samma utsläppstakt, skulle kunna lagra 564 års utsläpp av koldioxid inom den nordiska regionen.

SGU sammanställde år 2016 en rapport om Koldioxidlagring i Sverige, en sammanställning av resultat från NORDICCS-projektet. 

Koldioxidlagring i Sverige – sammanställning och resultat från NORDICCS, SGU-rapport 2016:20 (nytt fönster).


Karta över områden i Sverige med berggrund som kan vara lämplig för koldioxidlagring.Områden med potential för koldioxidlagring i södra Sverige. På bilden visas i sydöstra Östersjön Faluddensandstenens utbredning (ljusgrön) med den potentiella lagringsenheten (turkos), och i sydvästra Skåne utbredningen av Arnagergrönsanden (gul) och dess potentiella lagringsenhet (grön). 

Alternativ till lagring i sedimentär berggrund 

Förutsättningar för koldioxidlager i sedimentära bergarter i Sverige finns främst i sydvästra Skåne och sydöstra Östersjön. Det finns forskningsprojekt där man undersöker möjligheterna att lagra koldioxid i sprickrik kristallin berggrund, till exempel CarbFix-projektet där man tittar på isländsk basaltisk berggrund: 

The CarbFix Project

Andra projekt undersöker möjligheterna att på konstgjord väg binda koldioxid genom att tillverka vissa typer av mineral.

CCS-tekniken 

Att lagra koldioxid i berggrunden innebär flera steg med samlingsnamnet CCS. CCS står för "carbon, capture and storage" och tekniken består av tre steg:
1) avskiljning, 2) transport och 3) lagring.

Avskiljning 

Avskiljning är den process där koldioxiden skiljs från rökgaserna vid utsläppskällan.

Transport 

Det kan vara stora avstånd mellan avskiljningsanläggningen och koldioxidlagret. Då måste koldioxiden transporteras. Detta kan till exempel ske i rörledningar eller med båt. För att kunna transportera och lagra koldioxid krävs att gasen omvandlas till ett så kallat superkritiskt tillstånd där den i praktiken är flytande.

Lagring 

Koldioxiden kan lagras i berggrunden. I första hand utnyttjas sedimentär berggrund som porösa sandstenar. För att en reservoar (salin akvifer) ska kunna utgöra ett koldioxidlager måste flera kriterier vara uppfyllda:

  • Sandavsnittens totala mäktighet måste vara minst 15 meter.
  • Reservoaren måste ligga på minst 800 meters djup, för att säkerställa att trycket är så stort att koldioxiden är flytande.
  • Berggrunden måste också vara tillräckligt porös (mikroporer) och det ska finnas kontakt mellan porerna så att koldioxiden kan fylla upp utrymmet.
  • Det måste även finnas en tät bergart ovanför akviferen som kan fungera som ett "tak” så att koldioxiden stannar kvar i reservoaren.

Ett sådant exempel är det norska Sleipnerfältet där koldioxiden pumpas ner i den porösa Utsiraformationen som täcks av tätande lager av skiffer och lera. I sin flytande form tränger inte koldioxiden upp till markytan genom den tätande bergarten. Andra typer av sedimentär berggrund som kan fungera som koldioxidlager är djupt liggande kollager.

Lagrens förmåga att hålla kvar koldioxiden under lång tid är beroende av såväl geologiska förhållanden som av tekniska lösningar för injicering, avveckling eller förslutning av brunnar. Med rätta förutsättningar bedöms risken för att koldioxiden ska läcka som minimal.
 
Med tiden kommer även en stor del av koldioxiden att ha gått i lösning och mineraliserats vilket gör att risken för läckage minskar med tiden. För att minska riskerna är det viktigt att det finns en kontinuerlig övervakning som följer hur den lagrade koldioxiden uppför sig i koldioxidlagret.

SGUs roll

Sedan den 1 mars 2014 är det tillåtet med geologisk lagring av koldioxid i Sverige och SGU är tillsynsmyndighet. Som den myndighet som svarar för frågor som rör berg, jord och grundvatten i Sverige har vi kunskap om den berggrund som skulle kunna vara aktuell för lagring av koldioxid i Sverige. Vi bevakar utvecklingen på CCS-området – såväl vad gäller lagstiftning som forskning och utveckling. Vi deltar i europeiska nätverk och forskningssamarbeten om CCS.

EU-direktiv om koldioxidlagring

I april 2009 trädde ett nytt EU-direktiv, det så kallade CCS-direktivet, i kraft som ska hjälpa EUs medlemsländer att hantera frågor som rör avskiljning, transport och lagring av koldioxid.

CCS-direktivet finns här (nytt fönster)

CCS-direktivet har införts i svensk lagstiftning genom bestämmelser i miljöbalken och dess förordningar, genom förordningen (2014:21) om geologisk lagring av koldioxid och genom lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Förordning om geologisk lagring av koldioxid (nytt fönster)

Framtida utveckling

Geologisk lagring av koldioxid (CCS) anses kunna utgöra ett viktigt bidrag för att uppnå uppsatta klimatmål. Enligt det internationella energiorganet, IEA, behövs det en gradvis ökning av geologisk lagring av koldioxid fram mot år 2050 för att nå Parisavtalets mål om en maximal höjning av temperaturen på 2 grader (två-gradersmålet). IEA uppskattar att det år 2050 globalt behöver avskiljas och lagras uppemot 6000 miljoner ton koldioxid årligen. Enligt denna bedömning utgör CCS en andel på cirka 12 % av de samlade klimatåtgärderna som behövs för att uppnå Parisavtalets två-gradersmål.

IEA - Internationella energiorganet (nytt fönster)

År 2016 fanns det enligt det globala CCS-institutet (GCCSI) 22 fullskaliga CCS-projekt globalt som var operativa eller under uppbyggnad. Den totala mängd koldioxid som beräknas kunna avskiljas från de 22 projekten uppgår till cirka 40 miljoner ton årligen. Ytterligare koldioxidlagring sker i samband med pilot- och demonstrationsanläggningar, idag 21 operativa anläggningar runt om i världen.

GCCSI - Globala CCS-institutet (nytt fönster)

CCS-forskning och samarbeten

ENeRG - European Network for Research in Geo-Energy (nytt fönster)
STEMM-CCS - Strategies for Environmental Monitoring of Carbon Capture and Storage (nytt fönster)
ENOS - Enabling Onshore Co2-storage in Europe (nytt fönster) 
CO2GeoNet (nytt fönster)
EERA – European Energy Research Alliance (nytt fönster)
Zero Emissions Platform (nytt fönster)
Mustang project (nytt fönster)