I den övre delen av jordskorpan, ner till ett tiotal meter, är temperaturvariationer i marken i hög grad årstidsberoende av solens uppvärmning. Därunder är temperaturen i jordskorpan beroende av värme från jordens inre. När värme utnyttjas från större djup än ca 400 m, används i stället begreppet geotermi. I Sverige har geotermi störst förutsättningar i sedimentär berggrund där t.ex. varmt formationsvatten i djupt liggande porösa och permeabla sandstenslager kan utnyttjas.

Även gas, olja, torv och kol ingår, med ett geologiskt definitionssätt, i begreppet geoenergi. Energimyndigheten angav 2007 att jord-, berg- och grundvatten­värme tillhör gruppen förnybara energislag. För att särskilja begreppen bör man därför använda begreppet förnybar geoenergi om energi från jord, berg och grundvatten

Geoenergi och geotermi bidrar inte idag till elproduktionen i Sverige, eftersom systemen är så kallade lågtemperatursystem. Men även om det inte produceras någon el i geoenergianläggningar, ersätter geoenergin användningen av direktverkande el, uppvärmning med fossila bränslen och kyla och värme från företrädelsevis fjärrvärme/fjärrkyla. På våra breddgrader utgör uppvärmning en stor del av energianvändningen, vilket gör geoenergi (lågtemperatursystem) till en mycket lämplig energiform. Dessutom har geoenergi fördelen att den inte är geografiskt eller geologiskt begränsad eftersom förutsättningar finns överallt i landet. Möjligheten till ett utnyttjande bestäms dock av ett antal faktorer som till stor del styrs av lokala geologiska förutsättningar, bebyggelse, infrastruktur, skyddade områden (vattenskydd, miljöskydd, naturvård), med mera.

Det finns idag ett stort antal geoenergisystem i Sverige. Det exakta antalet anläggningar är osäkert, men det uppskattas att det finns drygt en halv miljon anläggningar. För att uppnå EU: s klimatmål med halverade utsläpp av växthusgaser från 1990 års nivå till år 2050 krävs ett ökat användande av förnybara energislag. Här bedömer SGU att geoenergin kan utgöra en viktig del, men en fortsatt utbyggnad måste ske på ett hållbart sätt, framför allt rörande samspelet med andra samhällsintressen som till exempel undermarksbyggnationer och grundvattenanvändning

En förutsättning för hållbar utbyggnad är att geoenergianläggningar dimensioneras på sådant 7 (56) sätt så att den termiska funktionen upprätthålls. En viktig del är bland annat kunskap om de geologiska förutsättningarna, till exempel uppgifter om jordlagerföljd, jorddjup, grundvattenförhållanden och berggrundens uppbyggnad.

För att kunna besvara frågor om geoenergi har SGU påbörjat ett arbete med att ta fram och tillhandahålla geologisk information som anpassas till underlag för bedömning av geoenergianläggningar i Sverige. I detta arbete ingår bland annat att ta fram riktlinjer för borrning (Normbrunn), en nationell jorddjupsmodell och information om berggrundens termiska egenskaper samt att tillgängliggöra SGUs information till användarna med hjälp av kartvisare och mobiltjänster.

Läs mer i Geologisk information för geoenergianläggningar – en översikt, SGU-rapport 2016:16 (pdf, nytt fönster)

Exempel på SGUs information

Det geologiska informationsunderlaget som behövs är beroende av vilken typ av geoenergianläggning som planeras.

För energiuttag från, eller energilagring i berggrunden är information om de bergarter som finns på platsen och deras termiska egenskaper viktig för en första dimensionering av en anläggning. För en grov kostnadsanalys av brunnssystem är uppgifter om berggrundens temperatur, värmeledningsförmåga samt jorddjupet de mest avgörande parametrarna, eftersom dessa styr borrhålsdjupet och antalet brunnar.

Uppgifter om jorddjup finns bland annat i SGUs brunnsarkiv, på jordartskartor och i de jorddjupskartor som presenteras nedan. Jorddjupen kan variera på små avstånd, ofta mer än vad som framgår av kartan, men uppgifterna kan ändå ligga till grund för en översiktlig bedömning av jorddjupsförhållandena.

I SGUs grundvattenkartor beskrivs främst större grundvattentillgångar i jordlagren, vilka kan användas till akviferlager.

Berggrundens homogenitet, sprickighet och porositet är faktorer som kan ha påverkan på en anläggnings effektivitet, men som i en detaljerad skala inte kan bedömas utifrån SGUs underlag som generellt är mer översiktliga.