Stenmeteoriter

Av de tre huvudtyperna är stenmeteoriter de absolut mest vanliga. De består till största delen av mafiska bergarter (mafiska innebär att bergarten domineras av järnmagnesiummineral). De är uppbyggda av mineral som pyroxen och olivin samt glas, men innehåller oftast också synliga korn av metalliska mineral som till exempel nickel-järnföreningar och/eller järnsulfiden troilit.

Meteorit i polarisationsmikroskop.Meteorit i polarisationsmikroskop. I bilden, som visar ett tunnslip från en av Hesslemetoriterna, syns ett drygt halvmillimeterstort runt korn, en så kallad kondrul. Hessle var alltså ett fall av kondritiska meteoriter. Foto: Erik Jonsson.

Den i sin tur vanligaste typen av stenmeteoriter innehåller karakteristiska kulformiga mineralaggregat, så kallade kondruler. De är vanligen omkring en halv till ett par mm i diameter och välrundade. Studerar man kondrulerna i tunna snitt i polarisationsmikroskop kan man se hur de är uppbyggda av olika silikatmineral i form av speciella texturer. Sådana texturer och strukturer förekommer inte i bergarter från jorden.

Kondrulerna har givit upphov till det övergripande namnet för denna klass av meteoriter; kondriter. Stenmeteoriter utan kondruler kallas för akondriter. De är ovanliga och bland dem finner man de fåtaliga meteoriter som troligen härrör från Mars och månen.

Järnmeteoriter

Järnmeteoriter består, som namnet antyder, huvudsakligen av järn. Två olika järn-nickelföreningar, kamacit och taenit, bygger upp denna något mera ovanliga typ av meteoriter. De två mineralen uppträder oftast i form av kristallografiskt orienterade sammanväxningar, som uppvisar en mycket speciell textur i sågade och etsade ytor (så kallade Widmannstättenska figurer). Järnmeteoriterna representerar fragment av kärnor från småplaneter som brutits sönder.

Järn-stenmeteoriter

Järn-stenmeteoriterna, som ibland kallas "järnstenar", innehåller mindre mängder av silikatmineral, främst olivin, i en grundmassa som domineras av nickeljärn. De är mycket ovanliga och motsvarar förmodligen en gränszon mellan det som var kärna och mantel i ursprungsplaneterna.