Meteorit från Hessleskuren.En meteorit från Hessleskuren visar en stor kontrast mellan den mörka, ganska blanka smältskorpan och det ljusa, opåverkade innanmätet. I högerkanten syns också rundade, tumavtrycksliknande former, så kallade regmaglypter. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet.  Foto: Carl-Erik Alnavik.

En typisk och lätt observerad egenskap är närvaro av smältskorpa. Då meteoriten hettas upp under färden genom jordatmosfären börjar dess yttersta del att smälta. Denna smälta, om den är bevarad, bildar en tunn, svart skorpa på den annars vanligen ganska ljusa stenen. Meteoriter som legat länge under fuktiga förhållanden kan dock ha förlorat hela eller delar av denna skorpa genom vittring.

Spår av hög hastighet under fallet

 Den höga hastigheten under fallet kan resultera i att rundade, flacka gropar uppstår på meteoritens yta genom att material smälter och försvinner (ablation). Dessa tumavtrycksliknande gropar kallas för regmaglypter.

På en färskt ituslagen yta av så kallad kondrit kan man ibland observera små runda kulor – kondruler. Ofta krävs lupp, förstoringsglas eller mikroskop för att de ska kunna observeras. De är en stark indikation på att det rör sig om en meteorit.

Stenmeteorit.Många stenmeteoriter är tydligt magnetiska. Detta exemplar från Hesslemeteoritskuren visar tydlig respons med en stark magnet. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet.. Foto: Carl-Erik Alnavik.

Många stenmeteoriter innehåller magnetiska mineral, vilket man kan testa med hjälp av en magnet.

Tunga järnmeteoriter

Kännetecknande för järnmeteoriter är den höga densiteten och därmed den förhållandevis stora tyngden. Dessa kännetecken gör att järnmeteoriter i stort sett endast kan sammanblandas med rika malmstycken. Järninnehållet leder till att järnmeteoriter med tiden börjar rosta. Det gör å andra sidan också många andra av de järnföreningar som förekommer i naturen. För att säkert fastställa att det är en järnmeteorit kan man behöva sågade, polerade och etsade snitt samt kemiska analyser.

Att observera fallet

"Falsk" meteorit.Allt som är mörkt och gropigt är inte en meteorit. Denna ”falska meteorit” hittades i början av 1900-talet i Västergötland och sattes i samband med ett observerat himlafenomen. Den inlämnades senare till SGU, där man kunde konstatera att det rörde sig om en mörkvittrande basisk gångbergart (diabas) av tämligen vanligt jordiskt slag. Ur SGUs samlingar, Uppsala. Foto: Carl-Erik Alnavik.

Det mest uppenbara kännetecknet är förstås om man lyckas observera ett fall och kan hitta meteoriten. I de flesta fall tappar mindre meteoriter mycket av sin ursprungliga hastighet genom inbromsningen i atmosfären och bildar sällan några större nedslagskratrar.

Ibland har lättare exemplar av observerade vintertida meteoriter bevarats då de slagit ned på sjöis, vilken alltså hållit för nedslaget.

Något större och tyngre meteoriter med vikter på något eller några kilo kan i mjuk mark lämna mer eller mindre tydliga nedslagsgropar. Vid meteoritfallet i Ställdalen år 1876 kunde exempelvis ett par stenmeteoriter observeras i några decimeter djupa nedslagsgropar i mjuk åkermark. 

Ännu tyngre meteoriter ger som regel upphov till tydliga kratrar, från meterstorlek och uppåt. Mycket stora meteoriter ger upphov till så kallade impaktstrukturer, kratrar med stora mått. I sådana fall förångas som regel både själva meteoriten och delar av berggrunden där den slår ned vid själva nedslagssmällen. Rester av stora och flera hundratal miljoner år gamla nedslag är bland annat Siljan i Dalarna, Lockne i Jämtland och Dellen i Hälsingland.

Kontakta en expert

Kan man observera smältskorpa, kondruler eller regmaglypter finns det en chans att det rör sig om en meteorit. Det bästa sättet att säkert ta reda på om man verkligen hittat en meteorit är att söka professionell hjälp, till exempel hos oss på SGUs huvudkontor i Uppsala eller på Sektionen för mineralogi vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.