Vilka mineral som bygger upp en bergart beror på hur och var bergarten har bildats, dvs. genom vilka geologiska processer och i vilken del av jorden de har bildats. Havsbottnarnas bergarter har en viss mineralsammansättning, medan kontinenterna är uppbyggda av olika bergarter med mycket varierande sammansättning.

Ytbergarter

Bergarter som är uppbyggda av olika skikt eller lager har i många fall ursprungligen bildats nära jordytan. Ofta kan man se skikten eller lagren med blotta ögat. Sådana bergarter kallas ytbergarter. Än idag bildas ytbergarter, dels vid vulkanutbrott, dels när sand, slam och lera avlagras i vatten och så småningom hårdnar till berg. Ytbergarter från vulkaner kallas vulkaniter medan de som bildas vid avlagringen av sand och slam och andra nedbrytningsprodukter kallas för sedimentära bergarter.

Vulkaniter

Man skiljer mellan kiselsyrafattiga (basiska) och kiselsyrarika (sura) vulkaniter. Ett samlingsnamn för basiska, äldre, omvandlade bergarter är grönsten. Dessa består i huvudsak av mörka mineral såsom amfibol, pyroxen, olivin och mörk glimmer.

De sura vulkaniterna är i regel ljusa med en tät massa av kvarts och fältspat men kan ibland ha strökorn av fältspat och kvarts. De ­kallas i så fall porfyrer. Av till exempel porfyr från Älvdalen tillverkas prydnadsföremål. Vissa malmtyper, till exempel kopparmalmen i Falun, är knutna till omvandlade sura vulkaniter.

Vulkaniter som kemiskt ligger mitt emellan de basiska och de sura vulkaniterna kallas för intermediära. Sura bergarter innehåller mer än 65 procent kiselsyra (SiO2), intermediära bergarter mellan 52 och 65 procent kiselsyra och basiska berg­arter innehåller mindre än 52 procent kiselsyra. Bergarter med lägre kiselsyrahalt än 45 procent kallas ultra­basiska.

Sedimentära bergarter

Det finns många olika slags sedimentära bergarter, till exempel sandsten, lerskiffer, kalksten och dolomit. Som namnet anger har sandstenen bildats av sand och med hjälp av förstoringsglas kan man ofta se de ursprungliga sandkornen. Sandsten övergår genom omvandling, till exempel genom tryckförhöjning på grund av att ytterligare sediment pålagras, gradvis till kvartsit som är ännu hårdare och ofta mera kvartsrik.

Kvartsiten kan vara brytvärd om den till större delen består av ren kvarts och saknar eller har låga halter av mörka mineral, glimmer, fältspat och kalcit. Kvartsit används bland annat för framställning av kiselmetall, vid glas- och porslinstillverkning, som eldfasta stenar och inom stålindustrin med mera.

Lerskiffrar, fylliter och glimmerskiffrar har bildats ur leravlagringar och är mycket vanliga i vissa trakter. På många håll är skiffrarna svarta, grafit­förande och rostiga på ytan. Viscariamalmen väster om Kiruna är en stor kopparfyndighet med kopparkis som sitter som en finkornig inblandning i en svart skiffer. Den är i sin tur omgiven av vulkaniska grönstenar.

Djupbergarter

En annan stor bergartsgrupp är de så kallade djupbergarterna. De har stelnat på stort djup i jordskorpan varvid magma har svalnat långsamt och mineralkornen har hunnit växa innan de låstes fast i ett massformigt mönster som är typiskt för djupbergarter. De är ofta så tydligt korniga att man kan se och identifiera de olika mineralkornen med blotta ögat.

Djupbergarterna har liknande sammansättning som vulkaniterna och man skiljer på motsvarande sätt på sura, intermediära och basiska djupbergarter. De sura är också i regel ljusa. Ett typiskt exempel är granit, som i huvudsak består av kvarts, fältspat och glimmer.

I anslutning till granitiska bergarter kan ekonomiskt intressanta mineral som molybdenglans, scheelit, kassiterit, wolframit, beryll och flus­spat förekomma. I vissa trakter finns rikligt med så kallade pegmatiter som har granitliknande sammansättning, men där de enstaka mineralkornen kan bli flera meter stora och där kvarts kan förekomma i klumpar på flera tusen ton. I pegmatiterna hittar man ­ibland olika sällsynta mineral. Intressanta mineral som man kan hitta i vissa pegmatiter med speciell kemi är till exempel den violetta litiumglimmern lepidolit, och röda, gröna eller blå turmaliner.

De intermediära djupbergarterna har en sammansättning som ligger mellan de sura och basiska, dvs. 52–65 procent kiselsyra (SiO2). Ett exempel på en sådan bergart är diorit.

En vanlig basisk djupbergart är gabbro. Den och andra liknande bergarter kan innehålla nickelförande magnetkis eller nickelmineralet pentlandit, ofta tillsammans med kopparkis. Det finns också djupbergarter där de mörka eller gröna mineralen helt överväger, medan fältspat saknas eller bara finns i små mängder. De kallas ultrabasiska och kan ha brytvärda mängder av krom, nickel och platina.