Den mest påtagliga påverkan sker i form av buller och damm, ingrepp i landskapsbilden, samt utsläpp av föroreningar till luft och omgivande vattendrag, sjöar och grundvatten. Gruvbranschen är också en stor konsument av energi. Gruvors viktigaste miljöaspekt är dock kopplad till hanteringen av gruvavfall som kan skapa långsiktiga problem.

Problem med gruvavfall

Gruvavfall har olika karaktär beroende på vilken typ av malm som bryts. Våra svenska malmer kan grovt delas in i oxidiska och sulfidiska malmer. De oxidiska malmerna dominerar i Norrbottens järnmalmsfält medan de sulfidiska malmerna är mer framträdande i till exempel Västerbottens Skelleftefält. Sveriges största sulfidmalmsgruva, Aitik, finns dock i Norrbotten.

Sulfidmalmerna är viktiga för vår metallförsörjning eftersom det ofta är i dem man exempelvis hittar brytvärda mängder av så viktiga metaller som zink, bly, koppar, guld och silver. Men det är främst från gruvavfall som uppstår vid brytningen av dessa malmer som allvarliga miljöproblem kan uppstå, om avfallet hanteras fel. I de gruvor som är i drift i Sverige idag är miljö- och säkerhetskunnandet stort. Riskerna idag är mycket mindre än de som är förknippade med äldre gruvor. 

Att lämna gruvavfall helt utan täckning är idag oacceptabelt och många gruvor arbetar ofta aktivt redan under gruvans livslängd med successiv efterbehandling som förhindrar att oxidationsprocessen sker okontrollerat.

De största miljöproblemen förknippade med gruvdrift i Sverige är ofta resultat från historiska gruvavfallsupplag som har lämnats utan täckning.

Om gruvavfall med innehåll av sulfider får ligga oskyddat och påverkas av väder och vind så vittrar det genom en oxidationsprocess. Vittringen leder till att ett surt och ofta metallrikt lakvatten, så kallat Acid Mine Drainage (AMD), frigörs till den omgivande miljön. Om avfallet även innehåller buffrande karbonatmineral blir problemen mindre. I vår svenska granitiska berggrund är det dock vanligt att buffrande mineral inte räcker till för att neutralisera den försurande oxidationsprocess som uppstår i sulfidhaltigt gruvavfall som inte hanteras korrekt.

Att förebygga och efterbehandla

De kemiska processer som sker vid vittring av järnsulfider är främst beroende av tillgång på syre, och om det inte finns syre så begränsas oxidationen. De vanligaste metoderna för att förebygga uppkomsten av surt och metallrikt lakvatten är därför att täcka gruvavfallet med jordtäckning eller vattenöverdämning.

Gruvavfall

Hanteringen av gruvavfall, som också benämns utvinningsavfall, är en nyckelfaktor för Sveriges framtida gruvindustri. Gruvor är mycket avfallsintensiva och mängden gruvavfall som produceras i Sverige årligen är mycket större än alla andra avfallstyper sammanlagt. Som exempel producerades enligt Naturvårdsverket totalt 138,9 miljoner ton gruvavfall år 2014. Det tillkom även 6 000 ton farligt avfall (kemiskt avfall, oljeavfall, elektronikavfall, förorenad jord och övrigt farligt avfall).

Med gruvavfall avses dels gråberg, dels anrikningssand som uppstår i olika delar av produktionslinjen.

Omfattande gråbergshögar med bland annat innehåll av järn och sällsynta jordartsmetaller vid gamla gruvor i Idkerberget, Bergslagen. Foto: Erik Jonsson, SGU.

Gråberg

Avfall som uppstår vid brytningen kallas för gråberg. Oavsett om man bryter i dagbrott eller underjordsgruvor behöver stora mängder berg ofta brytas bort för att nå malmen. Gråberg läggs oftast i upplag i gruvans närhet. Många svenska gruvor använder delar av gråberget som en resurs, till exempel som ballast vid anläggning av vägar eller för att återfylla utbrutna bergrum och dagbrott. 

 

Anrikningssand

Anrikningssand är en finkornig restprodukt, främst bestående av gråbergsmineral, som blir över efter det att värdefulla mineral och metaller har separerats ur malmen i ett anrikningsverk. Anrikningssand deponeras i närheten av gruvan och pumpas därför tillsammans med processvatten till stora dammar, så kallade sandmagasin, där sanden sedimenterar. Överskottsvatten från dessa sandmagasin leds vidare till ett klarningsmagasin och därifrån återcirkuleras ofta vattnet till processen i anrikningsverket.